Astrid föddes den 7 januari 1917 i Kungsholmens församling som det äldsta barnet av tre till häradshövdingen Björn Zetterstrand och hans hustru Lisa f. Björklund.
På Fridhemsgatan 40 tillbringade Astrid sina första 7 år innan familjen flyttade till Nora där fadern sedan verkade som häradshövding fram till 1950.Här fick Astrid först en liten bror då föräldrarna tog en fosterson, Gunnar född 1924, och 1931 då Astrid var 14 år gammal fick hon en liten syster, Ingrid.
Astrid har beskrivit att hon hade stort stöd av sina föräldrar som trodde på henne, modern Lisa var lärarinna och fadern Björn jurist innan han blev häradshövding, farfadern rådmannen Theodor Zetterstrand var på sin tid ett namn inom politiken, så Astrids yrkesval som jurist och senare politiker föll sig nog helt naturligt.
Astrid tog sin studentexamen i Västerås 1936 och sin juristexamen tog hon i Stockholm 1951, då som trebarnsmor och havande med sitt fjärde och yngsta barn.Astrid gifte sig på sommaren 1942 med juristen Rune Kristersson och fick tillsammans med honom barnen Ulla f 1943, Inger f 1947, Ragnar 1949 och Rolf 1952.
Hon började som förbundsjurist hos barnmorskorna och ekonomiföreståndarna, gick sedan över till sjukgymnasterna där hon slutade 1971 som förbundsdirektör då hon blev politiker på heltid.
Stockholmshögern hade tidigt upptäckt Astrid Kristenssons samhällsengagemang och utsåg henne till ordförande för förbundet i Stockholm. Ett uppdrag som ansågs vara en slags ”politisk värnplikt”.1958 fick Astrid en plats som suppleant i andra kammarens lagutskott. Under åren 1965—1970 var hon ordinarie ledamot i samma utskott. I enkammarriksdagen satt hon under en stor del av 1970-talet som ordförande i Justitieutskottet. Därtill hade hon ett flertal uppdrag i riksdagen och valdes också att ombesörja många statliga uppdrag i olika styrelser, kommittéer och utredningar. Som FN-delegat i New York höll hon ett anförande i generalförsamlingen, vilket inte var så vanligt på den tiden.
Astrid Kristensson var ledamot i 1965 års abortkommitté 1965—1971. I maj 1974, när abortlagen debatterades i riksdagen, utvecklade hon sina synpunkter i frågan. Hon ansåg att ”det inte finns någon logisk lösning på abortfrågan” och att en avvägning måste ske mellan skyddet av det ofödda barnet och kvinnans rätt till självbestämmande. Under sina 19 år i riksdagen skrev Astrid Kristensson ett stort antal motioner och ett flertal interpellationer. Hon började med vårdfrågor, som anknöt till hennes eget civila yrkesarbete.
Astrid Kristensson var rakt på sak och väldigt tydlig. Hon ansåg att politikerna inte skulle lägga sig i människors vardagsliv. I sina memoarer Så vitt jag minns karaktäriserar Leif Cassel Astrid Kristensson som klok, klar och redbar.
Efter dåvarande finansminister Gunnar Strängs skatteförslag och debatten om hemmafruarna skrev hon om familjerna och skatterna. Hon hävdade att en vettig familjepolitik slår vakt om familjen, samtidigt som den tar hänsyn till den enskildes önskemål. Kvinnan ska betraktas som en individ och inte ett kollektiv. Människor vill själva forma sina liv och ta ansvar för sig och de sina. Hon hade som rättesnöre ”mindre lag, mer ordning”. Astrid hävdade att det var särbeskattning som skulle gälla.
I boken Riksdagen inifrån delar tolv riksdagsledamöter med sig av hågkomster, erfarenheter och lärdomar. Astrid Kristensson beskriver hur ledamöternas vardag på Helgeandsholmen före 1971 såg ut. Hon konstaterar att man inte hade några egna arbetsrum, utan arbetade med ”kontoret på fickan”. Det var kammaren, sammanbindningsbanan, biblioteket eller skrivrummen utrustade med ett antal skrivmaskiner som gällde. Skulle man ringa var det fråga om telefonhytt.
Astrid var en av de kvinnliga politikerna som påverkade jämställdhetspolitiken ordentligt under 1970-talet. Hon förespråkade särbeskattning, vilket gav kvinnor större ekonomisk självständighet, och engagerade sig i familjepolitiken med fokus på att stärka individens rätt att forma sitt eget liv. Genom sitt arbete var hon med och drev frågor om kvinnors rättigheter i arbetslivet, och stärkte deras möjligheter att kombinera arbete och familj.
Efterhand övergick hon till de rättspolitiska spörsmålen. Hon deltog frekvent i den offentliga debatten. Hon blev snart den ledande borgerliga politikern inom området kriminalpolitik. Hon ansåg att normbildningen i samhället är ytterst viktig och den ska komma till uttryck i sitt lands lagstiftning. Den som begår brott ska sona sitt begångna brott och därmed också anses fullt kapabel att ta ansvar för sina gärningar. Respekten för lagstiftningen kan först upprätthållas när det krävs påföljder fullt motsvarande överträdelserna.
Hennes insatser inom kriminalpolitik visade hennes tro på tydliga lagar och konsekvenser, något som bidrog till att forma normbildningen i samhället. När de borgerliga 1976 vann regeringsmakten framstod det naturligt att Astrid skulle utses till justitieminister. Men så blev det inte. Företrädare för folkpartiet och centerpartiet ansåg att hon var för kontroversiell. Astrid blev besviken. När hennes namn aktualiserades vid 1979 års regeringsbildning var hennes kommentar: ”Dög jag inte 1976 duger jag inte nu heller!”
Ur bokslutet över Astrids 19 år i riksdagen kan bl.a. noteras att hon väckte 150 egna motioner. I början handlade de mest om vårdfrågor, som ju anknöt till hennes civila yrkesgärning. Så småningom gick hon mer och mer över till de juridiska spörsmålen. Astrid väckte ett 30-tal interpellationer. Ett par uppmärksammades särskilt – en om dödsbegreppet och en om allmän vårdplikt. Hela livet ut behöll Astrid sitt stora intresse för kriminalpolitiken och med stolthet bar hon smeknamnet ”batongmormor”. Hon hade till och med en batong hängandes på dörren mellan residensets representationsvåning och de privata rummen.
Hon engagerade sig starkt i arbetet på att utveckla länets näringsliv. Till exempel Glasriket fick i Astrid en effektiv ambassadör. En mera spektakulär marknadsföringsinsats var att hon lyckades förmå Operakällaren att ta upp en av länets brännvinssorter på sin spritlista. Astrid visade ett stort intresse för länets kulturliv. Här hade hon stor nytta av att hon alltid varit så engagerad i sång och musik. Hennes skicklighet i dans blev vida omtalad. Residenset i Växjö, som tidigare uppfattats som ganska slutet, öppnade hon för länsinnevånarna, också för de socialt svaga. I diskussionerna på landshövdingemötena engagerade sig Astrid särskilt i frågor rörande den regionala polisorganisationen.
1983 gick Astrid i pension och flyttade då tillbaka till Stockholm. Hon fick då sitt sista statliga uppdrag, ledamot av statsrådslönenämnden, vilket hon hade fram till 1992.
Astrid blev änka samma år som hon valdes till landshövding 1977, själv levde hon ytterligare 23 år innan hon gick bort den 10 januari 2000 bara 3 dagar efter sin 83:e födelsedag.
Astrid begravdes tillsammans med sin make i Gustav Vasa colombarium.
