Herr och fru Johannesson omkring 1915.

Min mormors farfar Sven föddes den 23 juni 1857 på gården Björneke östregård i Herråkra socken som det yngsta barnet av sex till hemmansägaren Johannes Svensson och hans hustru Sara.

Min mormors farmor Emelia föddes den 17 mars 1851 på gården Ideskruf i Ekeberga socken som det fjärde barnet av sju till hemmansägaren Gustaf Nilsson och hans hustru Anna. När Emelia var omkring 8 år gammal sålde föräldrarna gården Ideskruf och köpte en annan i samma socken, Ryd norrgård.

Emelia var 32 år och Sven 26 år när de vigdes med varann i Ekeberga kyrka den 13 oktober 1883, 11 månader efter bröllopet föddes deras första barn, dottern Josefina, vars namn min mormor bar som mellannamn, jag bär och även min yngsta dotter. Den första Josefina blev bara 4 år innan hon avled av scharlakansfeber. Hennes lillebror Johan blev också han bara 4 år innan han avled av difteri. 1890 föddes min mormors far Calle och åren efter honom syskonen Hulda och Henning.

Hulda var mycket artistiskt lagd och jag har flera vackra tavlor hemma som hon har skapat av torkade blommor och växter.

När Emelias pappa Gustaf avled den 30 mars 1900 tog Sven och Emelia över gården efter hennes föräldrar och brukade den under de kommande 16 åren.

1916 sålde Sven och Emelia gården och flyttade med sina tre barn till Alvesta där gården Villansfarm med tillhörande sågverk köptes istället, sågverket drev sedan Sven tillsammans med sönerna Carl och Henning.

Efter flytten behövdes nytt tjänstefolk anställas och en av dem, deras blivande piga, soldatdottern Hanna Tour, kom från Härlöv med tåget för att börja sin anställning hos herr och fru Johannesson. Den som hämtade upp Hanna vid tåget var äldste sonen Calle. Hanna har beskrivit den syn som mötte henne när hon klev av tåget med den unga mannen som var det stilligaste hon sett i hela sitt liv, som stod och väntade med ett fyrspann för att skjutsa henne till den nya arbetsplatsen.

Calle omkring 1920.

Calle och Hanna förälskade sig i varann, något som hans föräldrar inte uppskattade då dem hade större planer än en soldatdotter för sin äldste son, men det spelade ingen roll, det unga paret höll ihop och tog alla stunder tillsammans som de kunde få.

Den 16 januari 1922 avled Emelia av en hjärtåkomma, 70 år gammal och familjen sörjde henne mycket.

Familjegraven på Alvesta kyrkogård.

Den 11 september samma år föddes Calles och Hannas första barn, min mormor Birgit och 18 månader senare dottern Gully, men när Hanna för tredje gången väntade barn blev det till sist bröllop den 28 mars 1925. Flera barn föddes under åren som följde, Agnes, Anna-Greta, Bertil och Gustaf.

Från vänster: Birgit, Gully, Gully och Agnes, Anna-Greta, Bertil, Gustaf och Agnes.

År 1932 drabbades Sverige hårt av den så kallade Kruegerkraschen, då Ivar Kreugers omfattande företagsimperium kollapsade. Många svenskar hade satt sin tilltro – och sina besparingar – till Kreugeraktier, som tidigare betraktades som säkra och framgångsrika investeringar. När imperiet rasade förlorade tusentals privatpersoner sina pengar, ibland hela livsbesparingar. Det ekonomiska slaget blev förödande, särskilt för medelklassen och äldre investerare som inte hade andra tillgångar att falla tillbaka på.

Så var fallet för min mormors farfar Sven som hade investerat allt han ägde, huset, sågverket och alla besparingar. Sven avled av prostatacancer sju år senare, den 13 februari 1939, 81 år gammal. Då var han i stort sett utblottad, han ägde vid sin död inte mer än sitt fickur, sin käpp och sina kläder.

För Calle innebar det nu att ta lönearbete för att kunna försörja sin stora familj och han arbetade hårt hela livet för att kunna det. Men trots att Calle och Hanna aldrig fick det särskilt gott ställt igen, levde de lyckliga och kära hela livet tillsammans.

Den 2 december 1959 gick Hanna bort och den 13 januari 1965 följde Calle henne i graven och dem vilar nu tillsammans med sin dotter Agnes och hennes make på Alvestas stadskyrkogård.