Anna Adelina föddes den 9 september 1884 i Rök socken, Östergötland som det tredje barnet till statardrängen Gustaf Adolf Henriksson och hans hustru Carolina.
Annas pappa var äldste sonen till min farfars mormors farföräldrar, Henrik Petersson och hans hustru Anna Sofia Leonardsdotter, storebror till min farfars mormors far, Johan Henriksson och Anna var alltså kusin med min farfars mormor, hennes namne, Anna Johansson.
När Anna var 11 år dog hennes mamma Carolina av en hjärnblödning, endast 50 år gammal, fadern gifte om sig och Anna fick 4 yngre syskon i det äktenskapet.
Anna började att tjäna som piga vid 16 års ålder och som 25 åring lämnade hon Östergötland för Stockholm där hon bland annat arbetade som kokerska på Stockholms stadsmissions barnhem, även känt som ”barnhemmet för värnlösa gossar”, här mottogs till en början både flickor och pojkar men på Annas tid endast pojkar som kom från stadens utblottade familjer. Pojkarna omhändertogs vanligen vid 6-8 års åldern och stannade fram till konfirmationsåldern, här fick dem både skolundervisning och utbildning i diverse hantverk, på Annas tid fanns ungefär 60 pojkar på hemmet.
Anna blev inte kvar i Stockholm, 1915 återvände hon till Östergötland och blev efter något år vaktmästarinna vid Gustaf Adolfskapellet i Malmslätt, en tjänst hon ska komma att inneha knappt 3 år innan hon blir brutalt misshandlad i sitt hem natten den 16 maj 1920 och avlider av sina skador några dagar senare.
Det var på måndagen den 17 maj som Anna hittades i sitt hem på första våningen i kapellet, svårt skadad och inte vid medvetande förs hon till lasarettet i Linköping där hon avlider följande dag till följd av den grova misshandeln hon utsatts för, hon har blivit slagen med en kastrull, ett elektriskt strykjärn och en träbit, hela hennes rum var nedstänkt med blod och här hittades även en lapp med ett fruktansvärt budskap från hennes förövare.
” Jag vill skrifva och tala om mitt hemska brott. Jag var till Neij men träffade honom ej. Då rann det i minnet att i Gustaf Adolfs kapellet fanns kläder. Jag gick dit. Hon vaknade. Jag slogs som en dåre, bar mig åt som en dåre. Jag skrifver detta för hennes vänner, som få veta hennes sista ord. Det var: Jesus! Jesus! Jag har sett mycket men aldrig maken. Må den Jesus som hon anropade vara min själ nådig och må han gifva mig krafter att själf sona mitt brott. Ett fördeladt lif. Det sköna har jag försmått, det heliga har jag bespottat. O, ungdom om du visste vad din frid tillhörde. Till pastor Neij: Bed till din Gud för mig att jag må möta henne och få förlåtelse för min hemska synd. Tårarna rinna utför min kind, men jag känner att skall jag lyckas. Ske som ödet, om jag dör. Läs upp det för mina kamrater till varning för dessa. 444 2410 Johansson Malmen. ”
Med den informationen kom polisen snabbt att misstänka den fd ångbåtseldaren Oskar Johansson som tjänstgjort vid kulsprutekompaniet på regementet som låg i närheten till kapellet och som varit saknad sedan söndagen.
På lördagen hade Oskar sökt upp stadsmissionärspastorn Neij i Malmslätt och bett att få låna pengar men blivit nekad.
Innan Oskar försvann på söndagen hade han sagt att han skulle göra ” en bravad på Malmslätt som skulle låta tala om sig”, han hade även visat upp en kniv för två kamrater och sagt att ”den här må jag slipa, ty det är två personer jag ska använda den på.”
En skallgång med 200 man gick på måndagskvällen ut för att hitta Oskar men de återfann honom inte och en belöning på 500 kronor utlystes.
Oskar var inte på regementet av fri vilja utan hade hamnat där efter att ha hållit sig undan värnplikten en bra tid när han rymde på söndagen och det var på jakt efter civila kläder som han bestämde sig för att bryta sig in i kapellet hos Anna.
Han hade först kastat småsten på fönstret för att kontrollera om det var någon hemma, då ingen reagerade gick han in i bostaden men då vaknade Anna och började skrika. Oskar tog då en kopparkastrull och gav henne ett hårt slag i huvudet så hon föll bakåt i sängen och gick sedan igenom garderoben i sin jakt efter kläder men Anna vaknade pånytt och började skrika.
Den här gången tog Oskar strykjärnet och slog henne medvetslös med.
Efter det återvände han kort till regementet och stal ett vapen som han planerade att avsluta sitt liv med och höll sig följande dagar gömd i ladugårdar och på höloft innan hungern tillslut drev honom att själv lämna in sig hos polisen den 21 maj.
Oskar kom från allt annat än goda förhållanden, han hade växt upp på fattigvårdsinrättningar, arbetshus och barnhem med en far som varit dömd för både dråp och mordförsök och som varit inskriven på hospital vid två tillfällen, och modern avled av cancer när han bara var 2 år gammal, själv dömdes han redan vid 16 års ålder för flera inbrott till straffarbete i 4 månader. Efter ett antal mindre brott gick Oskar till sjöss, han hade bland annat varit i Ryssland där han kom att hysa stor beundran för regimen där och hade vid flera tillfällen yttrat att han önskade att revolutionen även skulle komma till Sverige.
När rättegången mot honom inledes var han fräck och käftade emot överheten något hans försvarsadvokat menade var ett tydlig tecken på att han inte var normal. Det skulle bli många förhandlingar som drog ut 18 månader på tiden och trots åklagarens yrkanden om att Oskar begått sk lustmord och borde dömmas till döden blev domen istället att han skulle intas på Västerviks hospital med motiveringen ” han skall beredas för vård såsom saknade förståndets fulla bruk”. Den tidens motsvarighet till sluten psykiatrisk vård.
Här blev Oskar kvar en bit in på 1950 talet innan han återflyttade till sin hemstad Vadstena där han avled den 10 januari 1972, 87 år gammal.
Fotografier: 1. Anna, 2-3. Oskar, 4. Gustaf Adolfs kapellet i Malmslätt, 5. Stockholms stadsmissions barnhem, 6-9 ett urval av alla de tidningsklipp som finns under den tid 1920-1921 som rättegången mot ”Malmslättsmördaren” pågick.
