”Man minns henne, när hon kom insvävande i klassen, alltid svartklädd. Hon stod där plötsligt framför oss, vanligen när vi höllo otillåtligt väsen i väntan på en lektion. Hon behövde inte säga något, det blev stilla som i kyrkan. Hon stannade framför klassen en god stund och gick igenom alla flickorna. Hon såg ut som en adlig fröken från mitten av 1800-talet. Smal, blek och slätkammad. Man skulle helst tänkt sig henne på en gammal herrgård, där ingenting ändrats sedan anno 1700, och så höll hon i sin hand alla trådarna till en stor modern skola, med många stridiga viljor och många blindskär att klara både utåt och inåt. Då hon stod där inför klassen och tog oss i tur och ordning med en nick eller ett uppmuntrande leende eller med en allvarlig undran i blicken, kände man sig avklädd till sista trasan av sin stackars ovårdade skolflickssjäl. Men det var ändå inte skrämmande. Det låg ren och klar välvilja bakom. Senare tider skulle här ha talat om en målmedveten suggestion. Hur mycket inflytande på den vägen gick ut över skolan hör till de imponderabvlia, som inte kunna uppskattas i ord. Hur mycket respekt vi än hade för FRÖKEN, var det ändå alltid till henne vi gingo i svårigheter. Gamla elever, som voro gifta och lämnat skolan för länge sen, uppsökte henne för att diskutera sina problem. Hon hade så mycket mänsklig förståelse.”
- Elisabeth Krey-Lange, SVD 1931-10-18.
”På den tiden var det i mångas ögon närmast en skam, när en flicka tog studenten, och det ansågs nödvändigt att vi på allt sätt undveko att väcka mer uppmärksamhet än som var absolut oundgängligt. Jag minns så väl att föreståndarinnan i Wallinum, fröken Evelina Fahnhehjelm, i ett tal förbjöd oss att sätta på oss studentmössa efter examen. Wallinum låg på Riddarholmen den gången i ett gammalt hus nere vid Riddarfjärden. När min far kom och hämtade min syster och mig – vi examinerades på samma gång – sade han till oss att vi inte skulle bry oss om detta påbud utan ta på oss mössorna. Vi gick hem från Riddarholmen och jag minns att vi fick en svans av gatpojkar efter oss. Jag minns också att vi mötte en äldre fin herre, som stannade för att starrbliga oss sådär riktigt ondskefullt och som även tillät sig att spotta efter oss, när vi passerade! Förargelsen över flickornas emancipation var häftig på den tiden!”
- Beatrice Zade, SVD 1943-05-19.
Evelina Vilhelmina Fahnehjelm föddes den 25 april 1839 som det yngsta barnet till kammarrättsrådet Johan Vilhelm Fahnehjelm och hans hustru Eva Beta f Giös.
När Evelina var fem år gammal, faktiskt dagen efter hennes femårsdag, avled hennes pappa av gastrisk feber, bara 51 år gammal.
Evelina och hennes syskon växte upp med sin mor i våningen på Smålandsgatan 11 i Stockholm och hon fick sin skolgång i hemmet som var brukligt för barn i adliga familjer på den här tiden.
Hon drömde om att bli konstnär, något som inte var möjligt då hon led av en ögonsjukdom så hon skolade sig istället till ett av det mycket få val som fanns för kvinnor som inte ville följa tidens tand och bli hustru och mor, hon blev lärarinna.
Hon började sin karriär som lärarinna i svenska och franska vid Slöjdskolan i Stockholm och fortsatte sedan vid Pauliska skolan tills hon 1872 blev föreståndarinna på Wallinska flickskolan under lektor Alfred Victor Nordlander och tillsammans med honom och senare Bernhard Beskow, omorganiserades skolan och blev den första med ett kvinnligt gymnasium och den första med examensrätt för kvinnor.
I takt med detta växte också skolans elevantal från ca 75 elever när Evelina började sitt arbete till 250 elever under de första två åren.
Under hennes tid ändrades skolan från att vara som typiska flickpensioner med sina rådande ideal om att bara utbilda eleven att bli hustru och mor till att bli helt akademisk.
Evelina var engagerad i sitt samhälle även utanför skolan och 1890 blev hon invald ledamot i Nicolai församlings kyrkoråd.
Hon bodde i två små rum på skolans område på Birger Jarls torg med utsikt över Riddarfjärden och här erbjöd hon även sina föredetta elever en fristad när de så behövde.
Evelina blev bara 59 år gammal innan hon avled av magsäckscancer den 23 september 1898 men innan dess hade hon hunnit få den kungliga förtjänstmedaljen Illis quorum meruere labores – åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”.
Före sin död hade hon genomgått två operationer där man försökt att ta bort tumörer och återhämtat sig, men denna tredje gången så orkade inte hennes kropp mer.
Evelina ligger begravd norra begravningsplatsen i Solna, den magnifika gravstenen som är utförd 1929 av Ellen Roosval von Hallwyl är inte hennes första, utan den tillkom efter hennes gravrättstid löpt ut och hennes första sten helt sonika plockades bort, något hennes forna elever inte kunde gå med på, utan man samlade helt enkelt in pengar för att göra om den, bättre och större, minst sagt. På stenen kan man förutom Evelinas namn och årtal läsa att ”Wallinska skolans vänner och tillgivna lärjungar hägnade här hennes minne.”
Evelina var fyrmänning med min farfars farmors far, så inget nära släktskap med mig, men hon är en person i mitt släktträd som jag är lite extra fäst vid och som jag tycker i sin livsgärning gjort sig välförtjänt av att bli ihågkommen sådär lite extra.
Bilder: 1. Evelinas bostad på Smålandsgatan, 2. Evelinas bostad på Birger Jarls torg, 3. Medaljen, 4. Dödsnotis, 5.Gravsten 6-7.Tidningsklipp
