Min morfars mamma Karin föddes in i fattigdomen när hon den 3 mars 1902 såg världens ljus för första gången.
Född på fattighuset i Döderhult som oäkta barn, det tredje i ordningen, till fattighjonet Sofia Svensson, ingen fader noterad i födelseboken.
När Karin föds har modern och de två äldre systrarna, Edit 8 år och Astrid 3 år, varit intagen på fattighuset i 16 månader.
Här finns också Viktor Sjölund, den föredetta statardrängen som Sofia gifter sig med 4 år senare, då är Sofia 34 år och Viktor han är 61.
Det fanns flera gårdar som brukades av fattigvården i trakten runtom och när Sofia och barnen flyttar efter ungefär 1 år så flyttar även Viktor, på samma dag, till samma gård.
I januari 1904 får Karin och hennes systrar en liten bror, även han född oäkta och med fader okänd, men Viktor han är fadder vid dopet, lillebror blir bara 11 månader innan han avlider av lunginflammation.
Vid det här laget har prästen börjat omskriva Viktor som sinnessjuk, det är inte första gången, Viktor har vårdats för detta förut men blivit friskförklarad.
I augusti 1905 föds en ny liten bror, Egon, fader okänd ännu en gång. Egon ska dock få Viktors efternamn efter giftermålet och skrivs av prästen i senare husförhörslängder som makarnas gemensamma född före äktenskapet.
I oktober 1906 flyttar Karin till Oskarshamn och blir fosterbarn hos mekanikern Axel Evert Ruuth och hans hustru Regina, ett barnlöst par som aldrig får några egna barn och som inte tar några fler fosterbarn förutom Karin.
Karins syskon stannar kvar hos modern och i december samma år gifter sig Sofia och Viktor.
Makarna får en son född inom äktenskapet, Gösta, född i september 1907, bara 10 dagar efteråt flyttar Viktor till Stockholms hospital för sinnessjuka.
Viktor avlider efter nästan exakt ett år som intagen, troligtvis av en kemiskt framtvingad feber, ett av många sätt att behandla dåtidens sinnessjukdom på.
I mitt försök att reda ut om det är som jag tror, att Viktor Sjölund var far även till Karin kontaktade jag kommunarkivet i Oskarshamn och pratade med en mycket trevlig kvinna, tyvärr visade det sig att just de handlingar jag skulle ha behövt hörde till de som utgallrats väldigt friskt på 1950 talet, hon hjälpte mig ändå att få något med mig, Sofias dödsnotis i tidningen från när hon gick bort 1954.
Karin växte upp hos makarna Ruuth, hennes fosterpappa avled av kronisk hjärtsjukdom när Karin var 13 år gammal.
1923, då Karin är 21 år gammal, flyttar hon till Stockholm och blir barnflicka hemma hos friherren, kaptenen och kammarherre hos Gustaf VI Adolf, Johan Stiernstedt och hans hustru Lotten.
Karin blir kvar som barnflicka i våningen på Östermalm i 3 år, när hon flyttar hem till Oskarshamn igen träffar hon styrmannen Gustaf Olsson, blir förälskad och föder i januari 1927 deras trolovningsbarn, min morfar Ingemar.
Kort efter att Ingemar har fötts adopterar Karins fostermor Regina henne.
Det dröjer 6 år innan Karin och Gustaf gifter sig med varann, i mars 1933 blir det tillslut bröllop, Gustaf har hunnit bli sjökapten men han har inte arbete hela tiden och makarna bosätter sig hos änkan Regina.
I december 1934 föds makarnas dotter Inger men bara ett halvår efter det inleds bodelningsförhandlingarna i Oskarshamns rådhusrätt, förhandlingar som ska dra ut nästan ett halvår på tiden då Gustaf inte svarar på kallelser om när han ska infinna sig.
I den vårdnadstvist om sonen Ingemar som uppkommer framkommer det att Gustaf tycker att Karin och hennes mor på alla sätt förpestat hans tillvaro och att han ångrar att han övertalades till att ingå äktenskapet, något han menar att han gjorde enbart för sonens bästa.
Gustaf tycker att han ska få vårdnaden och att sonen ska växa upp hos hans far Martin i Karlshamn och dennes hustru, Gustafs styvmor.
Karin bestrider detta, hon menar att Gustaf inte brytt sig om att söka arbete, att han istället försökt leva på hennes (adoptiv)mors tillgångar och att han inte brytt sig om barnen, hon vill att han ska betala underhåll, ett ganska högt sådant, men att båda barnen ska förbli hos henne.
Hon samlar många personer som för talan för henne, däribland även Gustafs fd chef och ett ombud för barnavårdsnämnden, alla talar till hennes fördel.
Församlingens präst berättar att han försökt ha makarna på samtal hos sig men att söndringen i äktenskapet varit så stor att han fått lov att hålla enskilda samtal med dem istället.
Rätten dömde att barnen skulle förbli hos modern, men underhållet blev lägre än det Karin försökt få i genom.
Någon officiell skilsmässa mellan makarna äger aldrig rum, dem fortsätter att stå skrivna som gifta men dem lever åtskilda fram till Gustafs död 1954.
Karin blev betydligt äldre än Gustaf, 1979 fick hon begrava sin son Ingemar då han gick bort bara 52 år gammal.
Karin fick uppleva både barn, barnbarn och barnbarnsbarn, däribland mig själv, född 1984, innan hon avled den 22 september 1994, 92 år gammal.
Hon vilar numera på Oskarshamns gamla kyrkogård i sina fosterföräldrars familjegrav där även Gustaf, min morfar Ingemar, hennes dotter Inger och dotterson är begravda.
Min mormor och morfar var aldrig gifta med varann, min mormor blev änka 1952 under sorgliga förhållanden och ensam med min moster som då bara var 2 år gammal.
Efter ett antal år som änka träffade hon sjökaptenen Ingemar Olsson och blev förälskad, i januari 1962 föddes min mor och någon gång efter det tog förhållandet slut.
Ingemar gifte sig senare med en annan kvinna och fick en dotter tillsammans med henne.
Min mormor var en stark, kärleksfull och väldigt speciell kvinna.
Hon talade alltid gott om min morfar under min uppväxt och svarade tålmodigt på alla mina frågor, något han troligtvis inte gjort sig förtjänt av.
Hon lät mig tro att han gick ner tillsammans med sitt fartyg under en av sina många färder längs med Panamakanalen, att ha en morfar som både var en sjökapten och något av en hjälte var tilltalande för en liten flicka och är en lögn jag förlåter henne för, men som vuxen (och släktforskare) har jag fått konstatera att det var just en lögn.
Min morfar hade fått avsked för sitt alkoholmissbruk och avled av helt andra orsaker, förmodligen självmord och inte på något fartyg till havs, men det är ju knappast något man berättar för ett barn som vill veta mer om mannen som hon delar födelsedag med men aldrig fått träffa.
Jag tror inte hon någonsin tänkte tanken att jag skulle avslöja hennes osanningar.
Trots att min morfar lämnade min mormor bjöd hon hem Karin och hennes dotter på jular och högtidsdagar och lät på så vis min mor få så mycket normalitet i sitt liv som möjligt med även sin farmor och faster närvarande.
Det kan inte ha varit lätt för henne, och som jag har förstått det var Karin en väldigt bestämd kvinna, van att få som hon ville och dessutom höjde hon sonen till skyarna och ansåg honom i stort sett felfri.
Fotografier: 1. Karin tillsammans med sina fosterföräldrar (tidigt 1900tal) 2. Karin tillsammans med mig (1984), 3. ”Häradsrätten” av döderhultarn, 4-5. Sofias dödsannons (1954), 6. Axel Ruuths familjegrav
