Kerstin Hesselgren och jag delar födelsedag men hon föddes 112 år före jag skulle komma att se världens ljus, den 4 januari 1872, som äldsta barnet av sex till läkaren Gustaf Hesselgren och hans hustru Maria Margareta Waern i Hofors, Gästrikland.

Född i ett hem där faderns konservativa ideal korsades med moderns liberala tänkande, växte hon upp med både motstånd och nyfikenhet omkring sig. Redan som ung kände hon att samhället behövde förändras – och att hon tänkte vara en del av den förändringen.

På äldre dar beskrev Kerstin Hesselgren sin far som konservativ. Han ansåg att kvinnors naturliga plats var i hushållet, en åsikt som dock inte hindrade att han kunde beundra sin mormor som på egen hand hade drivit ett pappersbruk

Kerstin undervisades som brukligt huvudsakligen i hemmet. Hennes mor lärde henne att läsa och under uppväxten hade Kerstin flera guvernanter. Dessutom undervisades hon i engelska av sin moster och fick lära sig latin och matematik av brödernas informatorer. Kerstin ville gärna bli läkare som sin far, men stötte på hårt motstånd från omgivningen som ansåg att yrket var opassande för en kvinna. Familjen ansåg dessutom att det skulle bli för ansträngande för henne att ta studenten och sedan studera vidare, eftersom de menade att hon var sjuklig och löpte risk att få tuberkulos.

Kerstin var föreståndarinna på hushållsskolan i Stockholm 1897-1906.

Hon utbildade sig i hemkunskap, hygien och samhällsfrågor, både i Sverige och utomlands. När andra kvinnor hölls utanför arbetslivet, gick Kerstin in – som Sveriges första kvinnliga yrkesinspektör. Hon besökte arbetsplatser där kvinnor slet under farliga förhållanden, där maskiner bullrade och skydd saknades. Hon lyssnade, dokumenterade, och krävde förändring. Och hon fick det.

Under tiden som föreståndarinna på hushållsskolan engagerade Hesselgren sig i CSA (Centralförbundet för socialt arbete). Förbundet har i efterhand beskrivit henne som ”en av de drivande krafterna inom CSA”. Mellan 1906 och 1953 satt hon i styrelsen för CSA, 1946-1953 var hon även vice ordförande. När hon avslutade sin tid i styrelsen utsågs hon till dess hedersledamot. 

1921 blev hon den första kvinnan i riksdagens första kammare. Hon kom inte in med buller och bång – hon kom med kompetens, envishet och ett okuvligt engagemang. Hon drev frågor om jämlikhet, arbetsmiljö, utbildning och folkhälsa. Hennes röst blev en brygga mellan maktens korridorer och folkets vardag. 

Kerstins arbete stannade inte vid Sveriges gränser. Hon satt som representant för Sverige i Nationernas förbund arbetade med Internationella arbetsorganisationen (ILO) och reste till konferenser världen över. Hon blev en röst för kvinnor och arbetare långt bortom hemmaplan – en internationell kraft för rättvisa.

Hemma i Sverige grundade hon Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, där kvinnor fick lära sig om medborgarskap och demokrati – en plats där framtidens röster växte fram. För Kerstin handlade allt om att ge kunskap, makt och ansvar till dem som tidigare saknat det.

Hon belönades med Illis Quorum och S:t Eriksmedaljen, men det var inte priserna som drev henne. Det var viljan att förändra. Modet att säga ifrån. Tron på att samhället kan bli bättre – om vi bygger det tillsammans.

🕊️ Hon gick bort 1962. Men hennes fotspår finns kvar – i varje rättighet vi tar för given, i varje dörr som öppnats för nästa generation.