Månad: mars 2025

Maria Amalia Lundmark föddes den 14 april 1870 på herrgården Nor i Roslags-Bro, Stockholm som oäkta dotter till pigan Maria Christina Lundmark.

Om Mias tidiga år kan sägas att hon i stort sett växte upp hos morföräldrarna i Skellefteå och att modern gifte sig, skaffade 8 barn tillsammans med sin make, Gustaf Romulus, med vilken hon utvandrade till USA där hon avled 1895.

Mia försörjde sig först som sömmerska, hon sparade ihop pengar och 1890 tog hon sig till Stockholm där hon utbildade sig till fotograf.

När hon återvände från huvudstaden tog hon tjänst som fotografibiträde hos Fredrika Bergström i Piteå där hon blev kvar en tid för att skaffa sig erfarenhet och spara undan kapital innan hon begav sig till Haparanda där hon 1895 blev stadens första fotograf och under lång tid den mest ledande.

 I Haparanda träffade hon musikläraren och den blivande organisten, Bror Ulrik Green, min mans farfars mors kusin, förälskade sig och i oktober 1898 gifte sig paret med varann.

Mellan åren 1901-1913 fick Mia och Bror 4 barn, Valborg f 1901 som precis som fadern blev lärare, Estrid f 1903 som blev bankkassörska, Mai f 1908 som blev postbiträde och Lennart f 1913 som blev filmfotograf och regissör, bland hans verk finns tex Stockholmssöndag (1952) och Det var på Capri (1954).

Alla döttrarna gifte sig och alla fick endast ett barn, en varsin dotter.

Sonen Lennart fick en son och en dotter, Walter och Marika, Marika Green blev skådespelerska och har bland annat medverkat i Ficktjuven (1959) och Emmanuelle (1974).

Lennarts sondotter, Eva Green, även hon skådespelerska, mest känd för sina roller i Kingdom of Heaven (2005) och Casino Royale (2006).

Mia kämpade hårt för att förena familjelivet med sin karriär, arbetsdagarna började hon tidigt i sitt mörkrum och ateljé för att få vara ifred.

Trots att hon anställde flera fotografibiträden och elever, samtliga kvinnor, fick ingen röra retuscheringen förutom hon själv.

År 1900 skaffade Mia den första cykeln i Haparanda, ett nödvändig medel för henne att kunna ta sig ut och fotografera utanför sin studio, något hon skulle göra i väldigt stor utsträckning under tiden för första världskriget, där hon har dokumenterat en enormt stor fotoskatt på allt från flyktingar, krigsinvalider och militärer till politiker, smugglare och höga diplomater, dessa bilder kunde hon sedan sälja till många av de rikstäckande tidningarna.

Tyvärr finns numera bara en begränsad del bevarad efter att ha passerat tre privata ägare hos Haparanda kommun.

Eftersom Mia tog mycket foton även hemma hos sina kunder finns interiören i många köpmanhem, poster och banker bevarade och även mer industriella bilder, tex på sågverken i Seskarö och Karihari.

Hon har även stått för fotograferandet i släkten, något jag som släktforskare uppskattar extra mycket eftersom den finns foton på många av personerna jag forskat om tack vare henne, även på barn som dog i ung ålder, något som är ovanligt.

Mia var politiskt aktiv och mycket engagerad i sitt samhälle, hon var medlem i föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Haparanda där hon valdes in i styrelsen 1913. Hon valdes även in i stadsfullmäktige åren 1919-1920 och 1923-1926.

Hennes största hjärtefråga var att skapa ett drägligare liv för de gamla och fattiga som levde ut sin ålderdom under hemska förhållanden på stadens fattighus.

I januari 1949 blev Mia änka och bara ett halvt år senare avled hon själv, 79 år gammal och ligger efter egen begäran begravd på Haparanda kyrkogård i närheten av Invalidmonumentet som hon varit initiativtagare till och som år 1919 uppförts till minne över de 219 skadade soldaterna som avled under transporterna hem.

1988 invigdes Mia Greens park i Haparanda, en hyllning i form av en staty gjord av konstnären Lars Stålnacke finns där över henne med orden ”Fotograf, Pionjär, Humanist.”

Om du vill läsa mer om Mia och hennes liv kan du göra det här: www.skbl.se/sv/artikel/MariaMiaAmaliaGreen

Fotografier: 1. Mias bröllopsfoto, 2. Mia med sin cykel, 3. Nor herrgård, 4. Mias make Bror Green, 5. Bror tillsammans med döttrarna Valborg och Estrid, 6. Mias dödsannons, 7. Mias minnesstaty

Anna Adelina föddes den 9 september 1884 i Rök socken, Östergötland som det tredje barnet till statardrängen Gustaf Adolf Henriksson och hans hustru Carolina.

Annas pappa var äldste sonen till min farfars mormors farföräldrar, Henrik Petersson och hans hustru Anna Sofia Leonardsdotter, storebror till min farfars mormors far, Johan Henriksson och Anna var alltså kusin med min farfars mormor, hennes namne, Anna Johansson.

När Anna var 11 år dog hennes mamma Carolina av en hjärnblödning, endast 50 år gammal, fadern gifte om sig och Anna fick 4 yngre syskon i det äktenskapet.

Anna började att tjäna som piga vid 16 års ålder och som 25 åring lämnade hon Östergötland för Stockholm där hon bland annat arbetade som kokerska på Stockholms stadsmissions barnhem, även känt som ”barnhemmet för värnlösa gossar”, här mottogs till en början både flickor och pojkar men på Annas tid endast pojkar som kom från stadens utblottade familjer. Pojkarna omhändertogs vanligen vid 6-8 års åldern och stannade fram till konfirmationsåldern, här fick dem både skolundervisning och utbildning i diverse hantverk, på Annas tid fanns ungefär 60 pojkar på hemmet.

Anna blev inte kvar i Stockholm, 1915 återvände hon till Östergötland och blev efter något år vaktmästarinna vid Gustaf Adolfskapellet i Malmslätt, en tjänst hon ska komma att inneha knappt 3 år innan hon blir brutalt misshandlad i sitt hem natten den 16 maj 1920 och avlider av sina skador några dagar senare.

Det var på måndagen den 17 maj som Anna hittades i sitt hem på första våningen i kapellet, svårt skadad och inte vid medvetande förs hon till lasarettet i Linköping där hon avlider följande dag till följd av den grova misshandeln hon utsatts för, hon har blivit slagen med en kastrull, ett elektriskt strykjärn och en träbit, hela hennes rum var nedstänkt med blod och här hittades även en lapp med ett fruktansvärt budskap från hennes förövare.

” Jag vill skrifva och tala om mitt hemska brott. Jag var till Neij men träffade honom ej. Då rann det i minnet att i Gustaf Adolfs kapellet fanns kläder. Jag gick dit. Hon vaknade. Jag slogs som en dåre, bar mig åt som en dåre. Jag skrifver detta för hennes vänner, som få veta hennes sista ord. Det var: Jesus! Jesus! Jag har sett mycket men aldrig maken. Må den Jesus som hon anropade vara min själ nådig och må han gifva mig krafter att själf sona mitt brott. Ett fördeladt lif. Det sköna har jag försmått, det heliga har jag bespottat. O, ungdom om du visste vad din frid tillhörde. Till pastor Neij: Bed till din Gud för mig att jag må möta henne och få förlåtelse för min hemska synd. Tårarna rinna utför min kind, men jag känner att skall jag lyckas. Ske som ödet, om jag dör. Läs upp det för mina kamrater till varning för dessa. 444 2410 Johansson Malmen. ”

Med den informationen kom polisen snabbt att misstänka den fd ångbåtseldaren Oskar Johansson som tjänstgjort vid kulsprutekompaniet på regementet som låg i närheten till kapellet och som varit saknad sedan söndagen.

På lördagen hade Oskar sökt upp stadsmissionärspastorn Neij i Malmslätt och bett att få låna pengar men blivit nekad.

Innan Oskar försvann på söndagen hade han sagt att han skulle göra ” en bravad på Malmslätt som skulle låta tala om sig”, han hade även visat upp en kniv för två kamrater och sagt att ”den här må jag slipa, ty det är två personer jag ska använda den på.”

En skallgång med 200 man gick på måndagskvällen ut för att hitta Oskar men de återfann honom inte och en belöning på 500 kronor utlystes.

Oskar var inte på regementet av fri vilja utan hade hamnat där efter att ha hållit sig undan värnplikten en bra tid när han rymde på söndagen och det var på jakt efter civila kläder som han bestämde sig för att bryta sig in i kapellet hos Anna.

Han hade först kastat småsten på fönstret för att kontrollera om det var någon hemma, då ingen reagerade gick han in i bostaden men då vaknade Anna och började skrika. Oskar tog då en kopparkastrull och gav henne ett hårt slag i huvudet så hon föll bakåt i sängen och gick sedan igenom garderoben i sin jakt efter kläder men Anna vaknade pånytt och började skrika.

Den här gången tog Oskar strykjärnet och slog henne medvetslös med.

Efter det återvände han kort till regementet och stal ett vapen som han planerade att avsluta sitt liv med och höll sig följande dagar gömd i ladugårdar och på höloft innan hungern tillslut drev honom att själv lämna in sig hos polisen den 21 maj.

Oskar kom från allt annat än goda förhållanden, han hade växt upp på fattigvårdsinrättningar, arbetshus och barnhem med en far som varit dömd för både dråp och mordförsök och som varit inskriven på hospital vid två tillfällen, och modern avled av cancer när han bara var 2 år gammal,  själv dömdes han redan vid 16 års ålder för flera inbrott till straffarbete i 4 månader. Efter ett antal mindre brott gick Oskar till sjöss, han hade bland annat varit i Ryssland där han kom att hysa stor beundran för regimen där och hade vid flera tillfällen yttrat att han önskade att revolutionen även skulle komma till Sverige.

När rättegången mot honom inledes var han fräck och käftade emot överheten något hans försvarsadvokat menade var ett tydlig tecken på att han inte var normal. Det skulle bli många förhandlingar som drog ut 18 månader på tiden och trots åklagarens yrkanden om att Oskar begått sk lustmord och borde dömmas till döden blev domen istället att han skulle intas på Västerviks hospital med motiveringen ” han skall beredas för vård såsom saknade förståndets fulla bruk”. Den tidens motsvarighet till sluten psykiatrisk vård.

Här blev Oskar kvar en bit in på 1950 talet innan han återflyttade till sin hemstad Vadstena där han avled den 10 januari 1972, 87 år gammal.

Fotografier: 1. Anna, 2-3. Oskar, 4. Gustaf Adolfs kapellet i Malmslätt, 5. Stockholms stadsmissions barnhem, 6-9 ett urval av alla de tidningsklipp som finns under den tid 1920-1921 som rättegången mot ”Malmslättsmördaren” pågick.

Min farfars farfars far, Frans Wahlström, föddes den 8 april 1810 på Strömbacka bruk i Bjuråkers socken som tredje barnet till bälgmakaren David Wahlström och hans hustru Fredrika.

Frans pappa David hann med många titlar under sitt liv, gesäll, snickare, bälgmakare, mjölnare och ladugårdsarrendator, men bälgmakare tycks varit den som gällde vid tiden för Frans födelse.

Av David och Fredrikas 4 barn var det 2 som levde till vuxen ålder, Frans och hans yngre bror Johan. 

När Frans var 15 år gammal avled hans mamma i en hetsig febersjukdom och efter det flyttade Frans in till Stockholm och började som snickarlärling men bestämmer sig efter några år för att istället ta värvning som soldat, förmodligen har han redan då fått sin första varning för lösdriveri, Frans bryr sig inte så mycket om det här med att ta ut flyttbetyg och prästen noterar att han har luckor där man inte vet vart han hållit hus.

Efter ungefär 2 år som soldat hopar sig problemen för Frans, han blir anklagad för snatteri men det visar sig senare att han är oskyldig dock har han gett ett högre befäl svar på tal och det är absolut oförlåtligt, han har också gjort pigan och stenhuggardottern Maja Lisa Jansdotter, sin blivande hustru, havande och han har uteblivit från tinget när han ska ställas till svars, för detta stryks han ur rullorna som soldat, döms till böter och häktas för att föras Karlsborgs fästning som ännu är under uppbyggnad för att ingå i Pionjärskåren som är tvångskommenderade där för att bygga upp slutvärnet.

I 4 år får han arbeta där under mycket hårda förhållanden, stenen som slutvärnet består av skeppades dit från Borghamn och all sten högs för hand med primitiva verktyg och slipades med sand och vatten för att få en slät yta.

Arbetsdagarna var långa och dagens första arbetspass började redan klockan 04.30, klocka 08.00 serveras daglig frukost som bestod av en jungfru brännvin (ungefär 8,2 cl) klockan 12 serverades dagens första mål och bestod av fläsk och ärtor varannan dag och sill och potatis varannan dag, på söndagar och helgdagar serverades kött och köttsoppa. Arbetet fortsatte till klockan 20.00 och efter det serverades kvällsmaten, gryn eller mjölgröt med svagdricka och grötdopp (grötdopp kunde bestå av många saker, smör, honung, sirap, lingonmos eller köttspad var de vanliga).

På söndagarna arbetade man inte men gudstjänsten startade 07.00 och efter det var det exercis, tvätt och städning som gällde.

Alla kommenderade i pionjärskåren hade samma kläder som bestod av en mössa av ylletyg, en bussarong tröja och byxor av juteväv, en skjorta av linne och en halsduk av läder, samt skor med klackjärn.

Det förekom en avlöning i form av några ören varje dag som sattes in på motbok och erhölls efter avtjänad tid, avdrag gjordes för förlorade verktyg eller kläder och de kunde även tjäna extra om de hjälpte till att avslöja eller återföra rymlingar.

Karlsborgs fästning var och är belägen på Vanäs udde i Vättern och planerades ha rollen som Sveriges reservhuvudstad i krigstid då den började att byggas 1819, då med en planerad byggtid på 10 år. När det 678 meter långa slutvärnet var färdigbyggt 1866 hade anläggningen redan spelat ut sin roll som operativ fästning och skulle aldrig ha någon avgörande roll i något krig. 1870 var Karlsborgs fästning i fungerande skick men det skulle dröja ända till 1909 innan den förklarades helt färdig.

1826 bildades pionjärskåren för att på så vis bilda arbetskompanier med befästningsarbetare och bestod av lösdrivare och andra som var straffade för mindre brott samt soldater som pågrund av olika förseelser strukits ur rullorna och som fick fullgöra resten av sin tjänstgöringstid i pionjärskåren.

I november 1837 var Frans tvångskommendering över, inte heller då tar han ut något prästbetyg men han flyttar inte så långt, han blir timmerman i Karlsborg, förmodligen är det först nu han får träffa sin förstfödda, sonen Johan, för Maja Lisa finns också här.

På annandagen 1838 föds en liten dotter, Maria och i juni året därpå gifte sig Frans och Maja Lisa.

Frans försörjde sin lilla familj som arbetskarl vid Forsviks bruk och barnaskaran växte med ytterligare 7 barn.

Frans och Maja Lisa blev sedan torpare under Forsviks herrgård i Undenäs socken och med tiden inhyses hos sina barn innan dem slutade sina dagar med ungefär ett års mellanrum, Maja Lisa i mars 1876, 61 år gammal och Frans i april 1877, 67 år gammal, någon bouppteckning gjordes inte efter någon av makarna då de inget ägde som var värt att uppteckna.

Frans och Maja Lisas 9 barn går olika öden till mötes.

 Den äldste sonen Johan blir soldat men avlider 28 år gammal av frossa.

Dottern Maria blir kvar i Undenäs,  gifter sig med en av faderns bekanta, Abraham Forsberg som också han varit tvångskommenderad i pionjärskåren.

 Sonen Frans blir stenhuggare vid Lemunda sandstensbrott utanför Motala och avlider 40 år gammal av lungsot.

 Sonen Karl Gustaf blir bara 10 år gammal innan han avlider av rödsot, den tidens namn för dysenteri.

 Sonen Fredrik blir kvar i Undenäs, gifter sig och får barn och försörjer sig som kördräng och torpare.

 Dottern Christina blir kvar i Undenäs,  och gifter sig med torparen Gustaf Roos.

 Sonen August blir även han stenhuggare vid Lemunda och avlider som sin bror av lungsot, 33 år gammal.

 Dottern Johanna blir kvar i Undenäs och gifter sig med torparen Karl Viktor Isfeldt.

Och så minstingen Karl, min farfars farfar, flyttar även han som bröderna  till Östergötland, gifter sig och får 12 barn och försörjer sig som statare hela livet.

Fotografier: 1. Arbetare vid Karlsborgs fästning (sent 1800-tal), 2. Jungfrumått för brännvin, 3. Karlsborgs fästning 4. Det 678 meter långa slutvärnet, 7. Strömbacka bruk (1940), 8. Forsviks herrgård (1942), 9. Yngste sonen Karl tillsammans med sin hustru och 12 barn (1920 tal).

Min morfars mamma Karin föddes in i fattigdomen när hon den 3 mars 1902 såg världens ljus för första gången.
Född på fattighuset i Döderhult som oäkta barn, det tredje i ordningen, till fattighjonet Sofia Svensson, ingen fader noterad i födelseboken.
När Karin föds har modern och de två äldre systrarna, Edit 8 år och Astrid 3 år, varit intagen på fattighuset i 16 månader.

Här finns också Viktor Sjölund, den föredetta statardrängen som Sofia gifter sig med 4 år senare, då är Sofia 34 år och Viktor han är 61.
Det fanns flera gårdar som brukades av fattigvården i trakten runtom och när Sofia och barnen flyttar efter ungefär 1 år så flyttar även Viktor, på samma dag, till samma gård.
I januari 1904 får Karin och hennes systrar en liten bror, även han född oäkta och med fader okänd, men Viktor han är fadder vid dopet, lillebror blir bara 11 månader innan han avlider av lunginflammation.
Vid det här laget har prästen börjat omskriva Viktor som sinnessjuk, det är inte första gången, Viktor har vårdats för detta förut men blivit friskförklarad.

I augusti 1905 föds en ny liten bror, Egon, fader okänd ännu en gång. Egon ska dock få Viktors efternamn efter giftermålet och skrivs av prästen i senare husförhörslängder som makarnas gemensamma född före äktenskapet.

I oktober 1906 flyttar Karin till Oskarshamn och blir fosterbarn hos mekanikern Axel Evert Ruuth och hans hustru Regina, ett barnlöst par som aldrig får några egna barn och som inte tar några fler fosterbarn förutom Karin.

Karins syskon stannar kvar hos modern och i december samma år gifter sig Sofia och Viktor.
Makarna får en son född inom äktenskapet, Gösta, född i september 1907, bara 10 dagar efteråt flyttar Viktor till Stockholms hospital för sinnessjuka.
Viktor avlider efter nästan exakt ett år som intagen, troligtvis av en kemiskt framtvingad feber, ett av många sätt att behandla dåtidens sinnessjukdom på.

I mitt försök att reda ut om det är som jag tror, att Viktor Sjölund var far även till Karin kontaktade jag kommunarkivet i Oskarshamn och pratade med en mycket trevlig kvinna, tyvärr visade det sig att just de handlingar jag skulle ha behövt hörde till de som utgallrats väldigt friskt på 1950 talet, hon hjälpte mig ändå att få något med mig, Sofias dödsnotis i tidningen från när hon gick bort 1954.

Karin växte upp hos makarna Ruuth, hennes fosterpappa avled av kronisk hjärtsjukdom när Karin var 13 år gammal.
1923, då Karin är 21 år gammal, flyttar hon till Stockholm och blir barnflicka hemma hos friherren, kaptenen och kammarherre hos Gustaf VI Adolf, Johan Stiernstedt och hans hustru Lotten.
Karin blir kvar som barnflicka i våningen på Östermalm i 3 år, när hon flyttar hem till Oskarshamn igen träffar hon styrmannen Gustaf Olsson, blir förälskad och föder i januari 1927 deras trolovningsbarn, min morfar Ingemar.
Kort efter att Ingemar har fötts adopterar Karins fostermor Regina henne.

Det dröjer 6 år innan Karin och Gustaf gifter sig med varann, i mars 1933 blir det tillslut bröllop, Gustaf har hunnit bli sjökapten men han har inte arbete hela tiden och makarna bosätter sig hos änkan Regina.

I december 1934 föds makarnas dotter Inger men bara ett halvår efter det inleds bodelningsförhandlingarna i Oskarshamns rådhusrätt, förhandlingar som ska dra ut nästan ett halvår på tiden då Gustaf inte svarar på kallelser om när han ska infinna sig.

I den vårdnadstvist om sonen Ingemar som uppkommer framkommer det att Gustaf tycker att Karin och hennes mor på alla sätt förpestat hans tillvaro och att han ångrar att han övertalades till att ingå äktenskapet, något han menar att han gjorde enbart för sonens bästa.
Gustaf tycker att han ska få vårdnaden och att sonen ska växa upp hos hans far Martin i Karlshamn och dennes hustru, Gustafs styvmor.
Karin bestrider detta, hon menar att Gustaf inte brytt sig om att söka arbete, att han istället försökt leva på hennes (adoptiv)mors tillgångar och att han inte brytt sig om barnen, hon vill att han ska betala underhåll, ett ganska högt sådant, men att båda barnen ska förbli hos henne.
Hon samlar många personer som för talan för henne, däribland även Gustafs fd chef och ett ombud för barnavårdsnämnden, alla talar till hennes fördel.
Församlingens präst berättar att han försökt ha makarna på samtal hos sig men att söndringen i äktenskapet varit så stor att han fått lov att hålla enskilda samtal med dem istället.

Rätten dömde att barnen skulle förbli hos modern, men underhållet blev lägre än det Karin försökt få i genom.
Någon officiell skilsmässa mellan makarna äger aldrig rum, dem fortsätter att stå skrivna som gifta men dem lever åtskilda fram till Gustafs död 1954.
Karin blev betydligt äldre än Gustaf, 1979 fick hon begrava sin son Ingemar då han gick bort bara 52 år gammal.
Karin fick uppleva både barn, barnbarn och barnbarnsbarn, däribland mig själv, född 1984, innan hon avled den 22 september 1994, 92 år gammal.
Hon vilar numera på Oskarshamns gamla kyrkogård i sina fosterföräldrars familjegrav där även Gustaf, min morfar Ingemar, hennes dotter Inger och dotterson är begravda.

Min mormor och morfar var aldrig gifta med varann, min mormor blev änka 1952 under sorgliga förhållanden och ensam med min moster som då bara var 2 år gammal.
Efter ett antal år som änka träffade hon sjökaptenen Ingemar Olsson och blev förälskad, i januari 1962 föddes min mor och någon gång efter det tog förhållandet slut.
Ingemar gifte sig senare med en annan kvinna och fick en dotter tillsammans med henne.
Min mormor var en stark, kärleksfull och väldigt speciell kvinna.
Hon talade alltid gott om min morfar under min uppväxt och svarade tålmodigt på alla mina frågor, något han troligtvis inte gjort sig förtjänt av.
Hon lät mig tro att han gick ner tillsammans med sitt fartyg under en av sina många färder längs med Panamakanalen, att ha en morfar som både var en sjökapten och något av en hjälte var tilltalande för en liten flicka och är en lögn jag förlåter henne för, men som vuxen (och släktforskare) har jag fått konstatera att det var just en lögn.
Min morfar hade fått avsked för sitt alkoholmissbruk och avled av helt andra orsaker, förmodligen självmord och inte på något fartyg till havs, men det är ju knappast något man berättar för ett barn som vill veta mer om mannen som hon delar födelsedag med men aldrig fått träffa.
Jag tror inte hon någonsin tänkte tanken att jag skulle avslöja hennes osanningar.

Trots att min morfar lämnade min mormor bjöd hon hem Karin och hennes dotter på jular och högtidsdagar och lät på så vis min mor få så mycket normalitet i sitt liv som möjligt med även sin farmor och faster närvarande.
Det kan inte ha varit lätt för henne, och som jag har förstått det var Karin en väldigt bestämd kvinna, van att få som hon ville och dessutom höjde hon sonen till skyarna och ansåg honom i stort sett felfri.

Fotografier: 1. Karin tillsammans med sina fosterföräldrar (tidigt 1900tal) 2. Karin tillsammans med mig (1984), 3. ”Häradsrätten” av döderhultarn, 4-5. Sofias dödsannons (1954), 6. Axel Ruuths familjegrav