www.släktforskamedlisa.se

Isabella föddes den 8 juni 1861 på herrgården Stora Lundby i Överselö socken, Södermanland som det äldsta barnet av sex till friherre Cesar von Düben och hans hustru Augusta f Lilliestråle.

Ungefär 100 år tidigare, år 1755, byggdes gården som sommarresidens av Augustas mormors farfar, Magnus Stierneroos, och inredes förstklassigt med exklusiva tapeter, kakelugnar och målningar. Enligt det Tolstadiska dokumentet, som publicerades 1836 av Peter Wieselgren i den sjunde delen av De la Gardieska arkivet, skulle artilleriexperten Carl Cronstedt i feberyra på sitt gods Gäddeholm, erkänt mordet på Karl XII för kyrkoherden Erik Tolstadius samt utpekat Magnus Stierneroos som mördare; Cronstedt hade laddat geväret och betalat Stierneroos 500 dukater. Cronstedt ombad sedan Tolstadius att uppsöka Stierneroos för att informera denne om Cronstedts erkännande samt få Stierneroos att erkänna vad han gjort. Stierneroos nekade dock till vad Cronstedt sagt, men när Tolstadius återvände till Cronstedt sade denne: ”På det han skall finna att jag ej radoterar, så säg honom att det är den tredje bössan av dess gevär som hänger i dess kammare”. När Tolstadius sedan berättade detta för Stierneroos, uppmanades denne endast att ge sig av.

Gården gick sedan i arv till Magnus sondotter Lovisa Stierneroos som gifte sig med Axel Herman Svinhufvud och vidare till deras dotter Augusta som gifte sig med Otto Lilliestråle, son till Ingemund Lilliestråle som tillhört den grupp av adelsmän som anklagats för mordet på Gustaf III.Slutligen hamnade den hos Ellas mor Augusta Lilliestråle och både Ella och hennes syskon växte upp på gården tills fadern sålde den strax före sin död på 1880 talet.

Ella förblev ogift, hon utbildade sig till sjuksköterska och arbetade på Sofiahemmet i Stockholm en tid samt i New York under flertalet år innan hon tillsammans med sin mor som nu var änka och sina ogifta systrar öppnade ett vårdhem för psykiskt sjuka på Ribbagården i Gränna ett val som skulle visa sig bli förödande för henne och hennes familj.

***

”I västra utkanten av staden Gränna ligger jämförelsevis fritt, omgivet av en vidsträckt trädgård, Ribbagården som sedan flera år tillbaka äges och bebos av änkefriherrinnan Ingeborg Augusta von Düben, född Lilliestråle och hennes döttrar. På detta fridfulla ställe utspelades i söndags kring middagstid ett drama som på det häftigaste uppskakat det lilla samhället och som starkt påminner om det Nordlundska, om än att inte så många människor gick förlorade, vilket huvudsakligen berodde på att den ruskiga händelsen timade på dagen och att folk hastigt nog kunde ingripa.

I Ribbagården har under den senaste tiden sjuklingar, särskilt av nervsvaghet lidande personer, mottagits till vård. Bland dessa var också en son till fd kronofogden i Östra härads distrikt C J Nehrman, kandidat Axel Nehrman, som tidtals lidit av sinnessjukdom, men som man hoppades här skulle bli helt återställd.För ett par månader sedan hade han ett anfall av sjukdomen och var då ganska våldsam, men någon egentligen olycka inträffade ej.Sedan har han förefallits normal och man hoppades att något nytt anfall ej skulle påkomma.  

Utom friherrinnan och hennes tre döttrar, fröknarna Ella, Herta och Ester von Düben, samtliga stiftsjungfrur och den förstnämnda dessutom sjuksköterska vid Röda korset fanns nu vid sjukhemmet en särskild för de sjukas skull anställd vaktmästare samt tjänstefolk.

Redan i lördags visades tecken till sinnessjukdom hos Nehrman, men han var då stillsam, fast han sjöng och föreföll något oredigt. På söndagsmorgonen visades tecken på våldsamhet. Sitt nattläger hade han haft i portvaktsstugans inre rum. För säkerhets skull försågs han nu med fotbojor och bud sändes upp i staden att tillkalla hjälp. Det var vaktmästaren som skickades i detta ärende. Men ingen hjälp hördes av och hos den sjuka fanns nu endast tre kvinnor, fröknarna von Düben. De försökte binda honom vid sängen med lakan men förgäves, de försökte taga på honom tvångströja men det var omöjligt, den slet han sönder. Den förtvivlade brottningen syntes hopplös. De tre damerna försökte komma igenom dörren för att utifrån hålla den tillbommad men även här blev dåren dem övermäktig. Han kom ut och trots fotbojorna uppnådde han köket följd av de tre förfärade kvinnorna, vilka dock inte ett ögonblick syntes förlorat sin själsnärvaro. I köket griper han en kniv – en medelstor täljkniv – skär av sig fotbojorna, som var av läder, rusar därmed ut och hugger fröken Herta von Düben i vänstra sidan av bröstet strax vid revbenskanten, sänker därefter kniven i fröken Ellas bröst och utan ett ljud faller hon ner död utanför husets veranda.

De övriga låser till dörren och håller med förenade krafter emot den, men den vansinniga krossar dörrfönstret och hugger genom den åstadkomna öppningen friherrinnan von Düben ett sår i bröstet och fröken Ester ett sår i bröstet och ett i skuldran. Därefter rusar han iväg över det höga trädgårdsstaketet och upp i staden, alltjämt klädd i bara linnet. Vid eller på själva Storgatan utdelar han knivhugg och sårar illa flera personer och fortsätter sedan utåt Mellby.

Men nu kom folk äntligen på benen.

Hur det stod till i Ribbagården visste man ej rätt ännu, men här var fara för var och en. 

Några unga män beväpnade med störar upphann dråparen och tvang honom att kasta bort kniven varefter han greps av handfasta karlar och fördes åter till staden och till sitt rum i Ribbagården där han bands och bevakades för att en stund senare skickas till Eksjö dårcell.

Stadsläkaren, dr Lindholmer fick nu en styv stund med att förbinda alla de sårade. Ingen ansågs igår vara livsfarligt sårad med undantag av möjligen fröken Herta von Düben som också lidit mycket stor blodförlust.De övriga sårade, fru Sofia Gideon, änka efter bagaren Gideon och omkring 50 år gammal, åkaren Karl Magnusson, repslagaren M Petersson båda från Gränna, fd lantbrukaren J Johansson från Ängelholm och lantbrukaren Oskar Gustafsson i Mellby.

Den mördade fröken von Düben var den egentliga sjuksköterskan. En broder till henne har ett större gymnastiskt institut i London med massage som specialitet. En syster är lärarinna vid Svenska missionen i Zululandet och väntas snart jämte sin man, missionär Wahlberg, till Gränna på besök.

I hög grad förvånande var den behärskning och själsnärvaro som dessa så hårt prövade kvinnor ådagalade och som icke ett ögonblick övergav dem, fastän de trodde sig själva sårade till döds. Det var knappt att läkaren fick dem att lägga sig, ty de hade mycket att fråga om och styra med. Var någon mördad eller illa sårad i staden? Hur var det nu med den arme Nehrman? Var Palmcrantz (en annan av patienterna) inne och var han lugn?

Ja själsnärvaro är en förträfflig sak och ersättes knappt av något annat, men här hade dessutom behövts starka armar och tjänliga tvångsmedel. Det djupaste deltagande råder. De övriga patienterna, hela antalet utgjorde blott 4, kom omedelbart att lämna platsen.

Nehrman sprang som ovan sagts i blotta linnet till Mellby. Här blev han omhändertagen och erhöll kläder av ingenjör Björkegren. Sedermera lugnad till sinnet och inseende vad som passerat yttrade han: – Stackars Ella, som alltid var så snäll mot mig.

Med samma ångare som till Jönköping förde tre av de sårade följde även Nehrman. Han transporterades sedan under bevakning med det godståg som avgår från Jönköping klockan 5.10 em till Nässjö därifrån han vidare fördes till Eksjö.

Nehrman var lugn under resan mellan Gränna och Nässjö, blev orolig vid ankomsten till sistnämnda plats och måste under uppehållet där två timmar inläggas i arrestrum. Mellan Nässjö och Eksjö var han likaledes mycket våldsam och försökte bita vakterna. Inkommen på Eksjö dårhus rasade han hela natten så att de från Gränna medföljande vakterna måste stanna kvar och vaka över honom till måndagsmorgonen.

Friherrinnan Ingeborg Augusta von Düben har som ovan har sagts sedan några år tillbaka bott i Gränna. Hon är dotter till fd ryttmästaren Otto Lilliestråle och dennes maka född Svinhufvud och sedan 1888 änka efter avlidne godsägaren friherre Cesar von Düben. Hon är född 1836 och sålunda 65 år gammal. Den nu döda fröken Ella von Düben var född 1861, fröken Herta är född 1864 och fröken Ester 1872.

Av de sårade infördes på ångaren ”Södra Vättern” till länslasarettet i Jönköping repslagaren Pettersson, åkaren Magnusson och änkefru Gideon. Av dessa blev Magnusson ej så illa åtgången som de andra. Men särskilt fick repslagare Pettersson ett svårt och djupt hugg i bröstets enligt vad vi erfarit från lasarettet lär ha inträngt i ena lungan och hans tillstånd var också i måndags betänkligt. Någon fara för de andra båda föreligger ej. Pettersson är 63 år gammal, gift, har familj samt befinner sig i en rätt god ekonomisk ställning.

Axel Nehrman är omkring 35 år gammal och bördig från Vetlanda. Fadern var kronofogde i Östra härad. För omkring åtta år sedan, då Nehrman skulle vid universitet i Lund avlägga Juris kandidatexamen blev han plötsligt virrig, så att hans studier måste avbrytas, och allt sedan har han tidtals lidit av sinnessjukdom men tidtals varit frisk. För att bli botad har han vistats vid den bekanta privata sjukvårdsanstalten i Öster-Korsberga samt även förliden sommar undergått en tre månaders kur hos en specialist i Leipzig.

Hans anhöriga har även sökt få in honom på hospital, men hospitalläkarna ha förklarat att hans sjukdom ej varit så svår att han kunnat mottagas för vård på hospitalen. Vid påkommande anfall av sjukdomen har han även förut visat sig våldsam men aldrig förut försökt skada någon. Enligt en uppgift lämnad av en person nära honom skulle nikotinförgiftning varit en grundläggande orsak till sinnessjukdomen.

Natten till tisdag har varit lugn för friherrinnan von Düben som sovit något. Fröknarna Herta och Ester har varit något oroliga. Läkaren var dock tillfredsställd med samtliga i Gränna varande sårades tillstånd. Rörande de på Jönköpings lasarett intagna är tillståndet hoppgivande, dock var fabrikör M Pettersson i morse mycket klen och hade svårt att tala.”

Ur Smålands-Tidningen 1901-05-07

***

Från Eksjö skickades Axel Nehrman vidare till Uppsala hospital, där han kom att tillbringa resten av sitt liv. Under sin tid i Uppsala var Nehrman något av en mönsterpatient, även om hans sinnesförvirring och våldsamhet återkom i skov. Mellan dessa fick han dock vad som närmast skulle kunna kallas frigång; han fick promenera ensam i asylens omgivningar och tilläts till och med att cykla in till Uppsala för att köpa tidningen. Han var intresserad av sport och åkte skidor samt spelade tennis och biljard. Under sin första tid i Uppsala hände det även att han spelade schack med medpatienten Gustaf Fröding. Utöver sport var han även kulturellt intresserad och sysslade med måleri och musik. Han arbetade även i anstaltens bokbinderi. Nehrman var inte heller helt isolerad från sin familj. Han besökte brodern Hjalmar flera gånger – av allt att döma utan incident – och tycks ha tagit dennes död 1930 särskilt hårt, med depression och ångest som följd. Den sista tiden i livet sov Nehrman dåligt, var orolig och tiggde sömnmedel och lugnande mediciner. 

Axel begick självmord genom hängning rån sänggaveln i sitt rum natten till den 1 juni 1931 med en snara gjord av sänglinnet. Han begravdes på Uppsala gamla kyrkogård.

***

Ella von Düben begravdes på Gränna kyrkogård den 12 maj 1901 och i tidningen kunde man efterföljande dag läsa att: ”Stoftet av fröken Ella von Düben, vilken föll offer för blodsdramat i Gränna, jordades i måndags på Gränna kyrkogård under stor tillslutning från befolkningens sida. Sedan begravningsgästerna vid 1-tiden på middagen samlats i Ribbagården, läste kyrkoherde Holmberg en psalmvers och fader vår, varefter processionen satte sig igång mot kyrkogården. Under vägen slöt sig en mängd herrar och damer till processionen, i vilken märktes två från London hemkomna syskon till den avlidna, friherre Adrian von Düben och fröken Dagmar von Düben. Kyrkogården, där jordfästningen förrättades av kyrkoherde Holmberg efter vanlig ritual, var alldeles full av folk. En oändlig massa med stora vackra kransar hade ägnats den så sorgligt bortgångnas minne, bland vilka märktes två från Nehrmans familj och en från Röda korset. Med anledning av begravningen flaggades allmänt i staden.”

Ella von Düben var femmänning till min farfars farmor.

Bilder: 1. Ribbagården, 2. Ellas grav, 3. Syskonen von Düben, 4-5. tidningsklipp 6. Artikel ur Hvar 8 dag

”Man minns henne, när hon kom insvävande i klassen, alltid svartklädd. Hon stod där plötsligt framför oss, vanligen när vi höllo otillåtligt väsen i väntan på en lektion. Hon behövde inte säga något, det blev stilla som i kyrkan. Hon stannade framför klassen en god stund och gick igenom alla flickorna. Hon såg ut som en adlig fröken från mitten av 1800-talet. Smal, blek och slätkammad. Man skulle helst tänkt sig henne på en gammal herrgård, där ingenting ändrats sedan anno 1700, och så höll hon i sin hand alla trådarna till en stor modern skola, med många stridiga viljor och många blindskär att klara både utåt och inåt. Då hon stod där inför klassen och tog oss i tur och ordning med en nick eller ett uppmuntrande leende eller med en allvarlig undran i blicken, kände man sig avklädd till sista trasan av sin stackars ovårdade skolflickssjäl. Men det var ändå inte skrämmande. Det låg ren och klar välvilja bakom. Senare tider skulle här ha talat om en målmedveten suggestion. Hur mycket inflytande på den vägen gick ut över skolan hör till de imponderabvlia, som inte kunna uppskattas i ord. Hur mycket respekt vi än hade för FRÖKEN, var det ändå alltid till henne vi gingo i svårigheter. Gamla elever, som voro gifta och lämnat skolan för länge sen, uppsökte henne för att diskutera sina problem. Hon hade så mycket mänsklig förståelse.”

• Elisabeth Krey-Lange, SVD 1931-10-18.   

”På den tiden var det i mångas ögon närmast en skam, när en flicka tog studenten, och det ansågs nödvändigt att vi på allt sätt undveko att väcka mer uppmärksamhet än som var absolut oundgängligt. Jag minns så väl att föreståndarinnan i Wallinum, fröken Evelina Fahnhehjelm, i ett tal förbjöd oss att sätta på oss studentmössa efter examen. Wallinum låg på Riddarholmen den gången i ett gammalt hus nere vid Riddarfjärden. När min far kom och hämtade min syster och mig – vi examinerades på samma gång – sade han till oss att vi inte skulle bry oss om detta påbud utan ta på oss mössorna. Vi gick hem från Riddarholmen och jag minns att vi fick en svans av gatpojkar efter oss. Jag minns också att vi mötte en äldre fin herre, som stannade för att starrbliga oss sådär riktigt ondskefullt och som även tillät sig att spotta efter oss, när vi passerade! Förargelsen över flickornas emancipation var häftig på den tiden!”

• Beatrice Zade, SVD 1943-05-19.

Evelina Vilhelmina Fahnehjelm föddes den 25 april 1839 som det yngsta barnet till kammarrättsrådet Johan Vilhelm Fahnehjelm och hans hustru Eva Beta f Giös.

När Evelina var fem år gammal, faktiskt dagen efter hennes femårsdag,  avled hennes pappa av gastrisk feber, bara 51 år gammal.

Evelina och hennes syskon växte upp med sin mor i våningen på Smålandsgatan 11 i Stockholm och hon fick sin skolgång i hemmet som var brukligt för barn i adliga familjer på den här tiden.

Hon drömde om att bli konstnär, något som inte var möjligt då hon led av en ögonsjukdom så hon skolade sig istället till ett av det mycket få val som fanns för kvinnor som inte ville följa tidens tand och bli hustru och mor, hon blev lärarinna.

Hon började sin karriär som lärarinna i svenska och franska vid Slöjdskolan i Stockholm och fortsatte sedan vid Pauliska skolan tills hon 1872 blev föreståndarinna på Wallinska flickskolan under lektor Alfred Victor Nordlander och tillsammans med honom och senare Bernhard Beskow, omorganiserades skolan och blev den första med ett kvinnligt gymnasium och den första med examensrätt för kvinnor.

I takt med detta växte också skolans elevantal från ca 75 elever när Evelina började sitt arbete till 250 elever under de första två åren.

Under hennes tid ändrades skolan från att vara som typiska flickpensioner med sina rådande ideal om att bara utbilda eleven att bli hustru och mor till att bli helt akademisk.

Evelina var engagerad i sitt samhälle även utanför skolan och 1890 blev hon invald ledamot i Nicolai församlings kyrkoråd.

Hon bodde i två små rum på skolans område på Birger Jarls torg med utsikt över Riddarfjärden och här erbjöd hon även sina föredetta elever en fristad när de så behövde.

Evelina blev bara 59 år gammal innan hon avled av magsäckscancer den 23 september 1898 men innan dess hade hon hunnit få den kungliga förtjänstmedaljen Illis quorum meruere labores – åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”.

Före sin död hade hon genomgått två operationer där man försökt att ta bort tumörer och återhämtat sig, men denna tredje gången så orkade inte hennes kropp mer.

Evelina ligger begravd norra begravningsplatsen i Solna, den magnifika gravstenen som är utförd 1929 av Ellen Roosval von Hallwyl är inte hennes första, utan den tillkom efter hennes gravrättstid löpt ut och hennes första sten helt sonika plockades bort, något hennes forna elever inte kunde gå med på, utan man samlade helt enkelt in pengar för att göra om den, bättre och större, minst sagt. På stenen kan man förutom Evelinas namn och årtal läsa att ”Wallinska skolans vänner och tillgivna lärjungar hägnade här hennes minne.”

Evelina var fyrmänning med min farfars farmors far, så inget nära släktskap med mig, men hon är en person i mitt släktträd som jag är lite extra fäst vid och som jag tycker i sin livsgärning gjort sig välförtjänt av att bli ihågkommen sådär lite extra.

Bilder: 1. Evelinas bostad på Smålandsgatan, 2. Evelinas bostad på Birger Jarls torg, 3. Medaljen, 4. Dödsnotis, 5.Gravsten 6-7.Tidningsklipp

Maria Amalia Lundmark föddes den 14 april 1870 på herrgården Nor i Roslags-Bro, Stockholm som oäkta dotter till pigan Maria Christina Lundmark.

Om Mias tidiga år kan sägas att hon i stort sett växte upp hos morföräldrarna i Skellefteå och att modern gifte sig, skaffade 8 barn tillsammans med sin make, Gustaf Romulus, med vilken hon utvandrade till USA där hon avled 1895.

Mia försörjde sig först som sömmerska, hon sparade ihop pengar och 1890 tog hon sig till Stockholm där hon utbildade sig till fotograf.

När hon återvände från huvudstaden tog hon tjänst som fotografibiträde hos Fredrika Bergström i Piteå där hon blev kvar en tid för att skaffa sig erfarenhet och spara undan kapital innan hon begav sig till Haparanda där hon 1895 blev stadens första fotograf och under lång tid den mest ledande.

 I Haparanda träffade hon musikläraren och den blivande organisten, Bror Ulrik Green, min mans farfars mors kusin, förälskade sig och i oktober 1898 gifte sig paret med varann.

Mellan åren 1901-1913 fick Mia och Bror 4 barn, Valborg f 1901 som precis som fadern blev lärare, Estrid f 1903 som blev bankkassörska, Mai f 1908 som blev postbiträde och Lennart f 1913 som blev filmfotograf och regissör, bland hans verk finns tex Stockholmssöndag (1952) och Det var på Capri (1954).

Alla döttrarna gifte sig och alla fick endast ett barn, en varsin dotter.

Sonen Lennart fick en son och en dotter, Walter och Marika, Marika Green blev skådespelerska och har bland annat medverkat i Ficktjuven (1959) och Emmanuelle (1974).

Lennarts sondotter, Eva Green, även hon skådespelerska, mest känd för sina roller i Kingdom of Heaven (2005) och Casino Royale (2006).

Mia kämpade hårt för att förena familjelivet med sin karriär, arbetsdagarna började hon tidigt i sitt mörkrum och ateljé för att få vara ifred.

Trots att hon anställde flera fotografibiträden och elever, samtliga kvinnor, fick ingen röra retuscheringen förutom hon själv.

År 1900 skaffade Mia den första cykeln i Haparanda, ett nödvändig medel för henne att kunna ta sig ut och fotografera utanför sin studio, något hon skulle göra i väldigt stor utsträckning under tiden för första världskriget, där hon har dokumenterat en enormt stor fotoskatt på allt från flyktingar, krigsinvalider och militärer till politiker, smugglare och höga diplomater, dessa bilder kunde hon sedan sälja till många av de rikstäckande tidningarna.

Tyvärr finns numera bara en begränsad del bevarad efter att ha passerat tre privata ägare hos Haparanda kommun.

Eftersom Mia tog mycket foton även hemma hos sina kunder finns interiören i många köpmanhem, poster och banker bevarade och även mer industriella bilder, tex på sågverken i Seskarö och Karihari.

Hon har även stått för fotograferandet i släkten, något jag som släktforskare uppskattar extra mycket eftersom den finns foton på många av personerna jag forskat om tack vare henne, även på barn som dog i ung ålder, något som är ovanligt.

Mia var politiskt aktiv och mycket engagerad i sitt samhälle, hon var medlem i föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Haparanda där hon valdes in i styrelsen 1913. Hon valdes även in i stadsfullmäktige åren 1919-1920 och 1923-1926.

Hennes största hjärtefråga var att skapa ett drägligare liv för de gamla och fattiga som levde ut sin ålderdom under hemska förhållanden på stadens fattighus.

I januari 1949 blev Mia änka och bara ett halvt år senare avled hon själv, 79 år gammal och ligger efter egen begäran begravd på Haparanda kyrkogård i närheten av Invalidmonumentet som hon varit initiativtagare till och som år 1919 uppförts till minne över de 219 skadade soldaterna som avled under transporterna hem.

1988 invigdes Mia Greens park i Haparanda, en hyllning i form av en staty gjord av konstnären Lars Stålnacke finns där över henne med orden ”Fotograf, Pionjär, Humanist.”

Om du vill läsa mer om Mia och hennes liv kan du göra det här: www.skbl.se/sv/artikel/MariaMiaAmaliaGreen

Fotografier: 1. Mias bröllopsfoto, 2. Mia med sin cykel, 3. Nor herrgård, 4. Mias make Bror Green, 5. Bror tillsammans med döttrarna Valborg och Estrid, 6. Mias dödsannons, 7. Mias minnesstaty

Anna Adelina föddes den 9 september 1884 i Rök socken, Östergötland som det tredje barnet till statardrängen Gustaf Adolf Henriksson och hans hustru Carolina.

Annas pappa var äldste sonen till min farfars mormors farföräldrar, Henrik Petersson och hans hustru Anna Sofia Leonardsdotter, storebror till min farfars mormors far, Johan Henriksson och Anna var alltså kusin med min farfars mormor, hennes namne, Anna Johansson.

När Anna var 11 år dog hennes mamma Carolina av en hjärnblödning, endast 50 år gammal, fadern gifte om sig och Anna fick 4 yngre syskon i det äktenskapet.

Anna började att tjäna som piga vid 16 års ålder och som 25 åring lämnade hon Östergötland för Stockholm där hon bland annat arbetade som kokerska på Stockholms stadsmissions barnhem, även känt som ”barnhemmet för värnlösa gossar”, här mottogs till en början både flickor och pojkar men på Annas tid endast pojkar som kom från stadens utblottade familjer. Pojkarna omhändertogs vanligen vid 6-8 års åldern och stannade fram till konfirmationsåldern, här fick dem både skolundervisning och utbildning i diverse hantverk, på Annas tid fanns ungefär 60 pojkar på hemmet.

Anna blev inte kvar i Stockholm, 1915 återvände hon till Östergötland och blev efter något år vaktmästarinna vid Gustaf Adolfskapellet i Malmslätt, en tjänst hon ska komma att inneha knappt 3 år innan hon blir brutalt misshandlad i sitt hem natten den 16 maj 1920 och avlider av sina skador några dagar senare.

Det var på måndagen den 17 maj som Anna hittades i sitt hem på första våningen i kapellet, svårt skadad och inte vid medvetande förs hon till lasarettet i Linköping där hon avlider följande dag till följd av den grova misshandeln hon utsatts för, hon har blivit slagen med en kastrull, ett elektriskt strykjärn och en träbit, hela hennes rum var nedstänkt med blod och här hittades även en lapp med ett fruktansvärt budskap från hennes förövare.

” Jag vill skrifva och tala om mitt hemska brott. Jag var till Neij men träffade honom ej. Då rann det i minnet att i Gustaf Adolfs kapellet fanns kläder. Jag gick dit. Hon vaknade. Jag slogs som en dåre, bar mig åt som en dåre. Jag skrifver detta för hennes vänner, som få veta hennes sista ord. Det var: Jesus! Jesus! Jag har sett mycket men aldrig maken. Må den Jesus som hon anropade vara min själ nådig och må han gifva mig krafter att själf sona mitt brott. Ett fördeladt lif. Det sköna har jag försmått, det heliga har jag bespottat. O, ungdom om du visste vad din frid tillhörde. Till pastor Neij: Bed till din Gud för mig att jag må möta henne och få förlåtelse för min hemska synd. Tårarna rinna utför min kind, men jag känner att skall jag lyckas. Ske som ödet, om jag dör. Läs upp det för mina kamrater till varning för dessa. 444 2410 Johansson Malmen. ”

Med den informationen kom polisen snabbt att misstänka den fd ångbåtseldaren Oskar Johansson som tjänstgjort vid kulsprutekompaniet på regementet som låg i närheten till kapellet och som varit saknad sedan söndagen.

På lördagen hade Oskar sökt upp stadsmissionärspastorn Neij i Malmslätt och bett att få låna pengar men blivit nekad.

Innan Oskar försvann på söndagen hade han sagt att han skulle göra ” en bravad på Malmslätt som skulle låta tala om sig”, han hade även visat upp en kniv för två kamrater och sagt att ”den här må jag slipa, ty det är två personer jag ska använda den på.”

En skallgång med 200 man gick på måndagskvällen ut för att hitta Oskar men de återfann honom inte och en belöning på 500 kronor utlystes.

Oskar var inte på regementet av fri vilja utan hade hamnat där efter att ha hållit sig undan värnplikten en bra tid när han rymde på söndagen och det var på jakt efter civila kläder som han bestämde sig för att bryta sig in i kapellet hos Anna.

Han hade först kastat småsten på fönstret för att kontrollera om det var någon hemma, då ingen reagerade gick han in i bostaden men då vaknade Anna och började skrika. Oskar tog då en kopparkastrull och gav henne ett hårt slag i huvudet så hon föll bakåt i sängen och gick sedan igenom garderoben i sin jakt efter kläder men Anna vaknade pånytt och började skrika.

Den här gången tog Oskar strykjärnet och slog henne medvetslös med.

Efter det återvände han kort till regementet och stal ett vapen som han planerade att avsluta sitt liv med och höll sig följande dagar gömd i ladugårdar och på höloft innan hungern tillslut drev honom att själv lämna in sig hos polisen den 21 maj.

Oskar kom från allt annat än goda förhållanden, han hade växt upp på fattigvårdsinrättningar, arbetshus och barnhem med en far som varit dömd för både dråp och mordförsök och som varit inskriven på hospital vid två tillfällen, och modern avled av cancer när han bara var 2 år gammal,  själv dömdes han redan vid 16 års ålder för flera inbrott till straffarbete i 4 månader. Efter ett antal mindre brott gick Oskar till sjöss, han hade bland annat varit i Ryssland där han kom att hysa stor beundran för regimen där och hade vid flera tillfällen yttrat att han önskade att revolutionen även skulle komma till Sverige.

När rättegången mot honom inledes var han fräck och käftade emot överheten något hans försvarsadvokat menade var ett tydlig tecken på att han inte var normal. Det skulle bli många förhandlingar som drog ut 18 månader på tiden och trots åklagarens yrkanden om att Oskar begått sk lustmord och borde dömmas till döden blev domen istället att han skulle intas på Västerviks hospital med motiveringen ” han skall beredas för vård såsom saknade förståndets fulla bruk”. Den tidens motsvarighet till sluten psykiatrisk vård.

Här blev Oskar kvar en bit in på 1950 talet innan han återflyttade till sin hemstad Vadstena där han avled den 10 januari 1972, 87 år gammal.

Fotografier: 1. Anna, 2-3. Oskar, 4. Gustaf Adolfs kapellet i Malmslätt, 5. Stockholms stadsmissions barnhem, 6-9 ett urval av alla de tidningsklipp som finns under den tid 1920-1921 som rättegången mot ”Malmslättsmördaren” pågick.

Min farfars farfars far, Frans Wahlström, föddes den 8 april 1810 på Strömbacka bruk i Bjuråkers socken som tredje barnet till bälgmakaren David Wahlström och hans hustru Fredrika.

Frans pappa David hann med många titlar under sitt liv, gesäll, snickare, bälgmakare, mjölnare och ladugårdsarrendator, men bälgmakare tycks varit den som gällde vid tiden för Frans födelse.

Av David och Fredrikas 4 barn var det 2 som levde till vuxen ålder, Frans och hans yngre bror Johan. 

När Frans var 15 år gammal avled hans mamma i en hetsig febersjukdom och efter det flyttade Frans in till Stockholm och började som snickarlärling men bestämmer sig efter några år för att istället ta värvning som soldat, förmodligen har han redan då fått sin första varning för lösdriveri, Frans bryr sig inte så mycket om det här med att ta ut flyttbetyg och prästen noterar att han har luckor där man inte vet vart han hållit hus.

Efter ungefär 2 år som soldat hopar sig problemen för Frans, han blir anklagad för snatteri men det visar sig senare att han är oskyldig dock har han gett ett högre befäl svar på tal och det är absolut oförlåtligt, han har också gjort pigan och stenhuggardottern Maja Lisa Jansdotter, sin blivande hustru, havande och han har uteblivit från tinget när han ska ställas till svars, för detta stryks han ur rullorna som soldat, döms till böter och häktas för att föras Karlsborgs fästning som ännu är under uppbyggnad för att ingå i Pionjärskåren som är tvångskommenderade där för att bygga upp slutvärnet.

I 4 år får han arbeta där under mycket hårda förhållanden, stenen som slutvärnet består av skeppades dit från Borghamn och all sten högs för hand med primitiva verktyg och slipades med sand och vatten för att få en slät yta.

Arbetsdagarna var långa och dagens första arbetspass började redan klockan 04.30, klocka 08.00 serveras daglig frukost som bestod av en jungfru brännvin (ungefär 8,2 cl) klockan 12 serverades dagens första mål och bestod av fläsk och ärtor varannan dag och sill och potatis varannan dag, på söndagar och helgdagar serverades kött och köttsoppa. Arbetet fortsatte till klockan 20.00 och efter det serverades kvällsmaten, gryn eller mjölgröt med svagdricka och grötdopp (grötdopp kunde bestå av många saker, smör, honung, sirap, lingonmos eller köttspad var de vanliga).

På söndagarna arbetade man inte men gudstjänsten startade 07.00 och efter det var det exercis, tvätt och städning som gällde.

Alla kommenderade i pionjärskåren hade samma kläder som bestod av en mössa av ylletyg, en bussarong tröja och byxor av juteväv, en skjorta av linne och en halsduk av läder, samt skor med klackjärn.

Det förekom en avlöning i form av några ören varje dag som sattes in på motbok och erhölls efter avtjänad tid, avdrag gjordes för förlorade verktyg eller kläder och de kunde även tjäna extra om de hjälpte till att avslöja eller återföra rymlingar.

Karlsborgs fästning var och är belägen på Vanäs udde i Vättern och planerades ha rollen som Sveriges reservhuvudstad i krigstid då den började att byggas 1819, då med en planerad byggtid på 10 år. När det 678 meter långa slutvärnet var färdigbyggt 1866 hade anläggningen redan spelat ut sin roll som operativ fästning och skulle aldrig ha någon avgörande roll i något krig. 1870 var Karlsborgs fästning i fungerande skick men det skulle dröja ända till 1909 innan den förklarades helt färdig.

1826 bildades pionjärskåren för att på så vis bilda arbetskompanier med befästningsarbetare och bestod av lösdrivare och andra som var straffade för mindre brott samt soldater som pågrund av olika förseelser strukits ur rullorna och som fick fullgöra resten av sin tjänstgöringstid i pionjärskåren.

I november 1837 var Frans tvångskommendering över, inte heller då tar han ut något prästbetyg men han flyttar inte så långt, han blir timmerman i Karlsborg, förmodligen är det först nu han får träffa sin förstfödda, sonen Johan, för Maja Lisa finns också här.

På annandagen 1838 föds en liten dotter, Maria och i juni året därpå gifte sig Frans och Maja Lisa.

Frans försörjde sin lilla familj som arbetskarl vid Forsviks bruk och barnaskaran växte med ytterligare 7 barn.

Frans och Maja Lisa blev sedan torpare under Forsviks herrgård i Undenäs socken och med tiden inhyses hos sina barn innan dem slutade sina dagar med ungefär ett års mellanrum, Maja Lisa i mars 1876, 61 år gammal och Frans i april 1877, 67 år gammal, någon bouppteckning gjordes inte efter någon av makarna då de inget ägde som var värt att uppteckna.

Frans och Maja Lisas 9 barn går olika öden till mötes.

 Den äldste sonen Johan blir soldat men avlider 28 år gammal av frossa.

Dottern Maria blir kvar i Undenäs,  gifter sig med en av faderns bekanta, Abraham Forsberg som också han varit tvångskommenderad i pionjärskåren.

 Sonen Frans blir stenhuggare vid Lemunda sandstensbrott utanför Motala och avlider 40 år gammal av lungsot.

 Sonen Karl Gustaf blir bara 10 år gammal innan han avlider av rödsot, den tidens namn för dysenteri.

 Sonen Fredrik blir kvar i Undenäs, gifter sig och får barn och försörjer sig som kördräng och torpare.

 Dottern Christina blir kvar i Undenäs,  och gifter sig med torparen Gustaf Roos.

 Sonen August blir även han stenhuggare vid Lemunda och avlider som sin bror av lungsot, 33 år gammal.

 Dottern Johanna blir kvar i Undenäs och gifter sig med torparen Karl Viktor Isfeldt.

Och så minstingen Karl, min farfars farfar, flyttar även han som bröderna  till Östergötland, gifter sig och får 12 barn och försörjer sig som statare hela livet.

Fotografier: 1. Arbetare vid Karlsborgs fästning (sent 1800-tal), 2. Jungfrumått för brännvin, 3. Karlsborgs fästning 4. Det 678 meter långa slutvärnet, 7. Strömbacka bruk (1940), 8. Forsviks herrgård (1942), 9. Yngste sonen Karl tillsammans med sin hustru och 12 barn (1920 tal).

Min morfars mamma Karin föddes in i fattigdomen när hon den 3 mars 1902 såg världens ljus för första gången.
Född på fattighuset i Döderhult som oäkta barn, det tredje i ordningen, till fattighjonet Sofia Svensson, ingen fader noterad i födelseboken.
När Karin föds har modern och de två äldre systrarna, Edit 8 år och Astrid 3 år, varit intagen på fattighuset i 16 månader.

Här finns också Viktor Sjölund, den föredetta statardrängen som Sofia gifter sig med 4 år senare, då är Sofia 34 år och Viktor han är 61.
Det fanns flera gårdar som brukades av fattigvården i trakten runtom och när Sofia och barnen flyttar efter ungefär 1 år så flyttar även Viktor, på samma dag, till samma gård.
I januari 1904 får Karin och hennes systrar en liten bror, även han född oäkta och med fader okänd, men Viktor han är fadder vid dopet, lillebror blir bara 11 månader innan han avlider av lunginflammation.
Vid det här laget har prästen börjat omskriva Viktor som sinnessjuk, det är inte första gången, Viktor har vårdats för detta förut men blivit friskförklarad.

I augusti 1905 föds en ny liten bror, Egon, fader okänd ännu en gång. Egon ska dock få Viktors efternamn efter giftermålet och skrivs av prästen i senare husförhörslängder som makarnas gemensamma född före äktenskapet.

I oktober 1906 flyttar Karin till Oskarshamn och blir fosterbarn hos mekanikern Axel Evert Ruuth och hans hustru Regina, ett barnlöst par som aldrig får några egna barn och som inte tar några fler fosterbarn förutom Karin.

Karins syskon stannar kvar hos modern och i december samma år gifter sig Sofia och Viktor.
Makarna får en son född inom äktenskapet, Gösta, född i september 1907, bara 10 dagar efteråt flyttar Viktor till Stockholms hospital för sinnessjuka.
Viktor avlider efter nästan exakt ett år som intagen, troligtvis av en kemiskt framtvingad feber, ett av många sätt att behandla dåtidens sinnessjukdom på.

I mitt försök att reda ut om det är som jag tror, att Viktor Sjölund var far även till Karin kontaktade jag kommunarkivet i Oskarshamn och pratade med en mycket trevlig kvinna, tyvärr visade det sig att just de handlingar jag skulle ha behövt hörde till de som utgallrats väldigt friskt på 1950 talet, hon hjälpte mig ändå att få något med mig, Sofias dödsnotis i tidningen från när hon gick bort 1954.

Karin växte upp hos makarna Ruuth, hennes fosterpappa avled av kronisk hjärtsjukdom när Karin var 13 år gammal.
1923, då Karin är 21 år gammal, flyttar hon till Stockholm och blir barnflicka hemma hos friherren, kaptenen och kammarherre hos Gustaf VI Adolf, Johan Stiernstedt och hans hustru Lotten.
Karin blir kvar som barnflicka i våningen på Östermalm i 3 år, när hon flyttar hem till Oskarshamn igen träffar hon styrmannen Gustaf Olsson, blir förälskad och föder i januari 1927 deras trolovningsbarn, min morfar Ingemar.
Kort efter att Ingemar har fötts adopterar Karins fostermor Regina henne.

Det dröjer 6 år innan Karin och Gustaf gifter sig med varann, i mars 1933 blir det tillslut bröllop, Gustaf har hunnit bli sjökapten men han har inte arbete hela tiden och makarna bosätter sig hos änkan Regina.

I december 1934 föds makarnas dotter Inger men bara ett halvår efter det inleds bodelningsförhandlingarna i Oskarshamns rådhusrätt, förhandlingar som ska dra ut nästan ett halvår på tiden då Gustaf inte svarar på kallelser om när han ska infinna sig.

I den vårdnadstvist om sonen Ingemar som uppkommer framkommer det att Gustaf tycker att Karin och hennes mor på alla sätt förpestat hans tillvaro och att han ångrar att han övertalades till att ingå äktenskapet, något han menar att han gjorde enbart för sonens bästa.
Gustaf tycker att han ska få vårdnaden och att sonen ska växa upp hos hans far Martin i Karlshamn och dennes hustru, Gustafs styvmor.
Karin bestrider detta, hon menar att Gustaf inte brytt sig om att söka arbete, att han istället försökt leva på hennes (adoptiv)mors tillgångar och att han inte brytt sig om barnen, hon vill att han ska betala underhåll, ett ganska högt sådant, men att båda barnen ska förbli hos henne.
Hon samlar många personer som för talan för henne, däribland även Gustafs fd chef och ett ombud för barnavårdsnämnden, alla talar till hennes fördel.
Församlingens präst berättar att han försökt ha makarna på samtal hos sig men att söndringen i äktenskapet varit så stor att han fått lov att hålla enskilda samtal med dem istället.

Rätten dömde att barnen skulle förbli hos modern, men underhållet blev lägre än det Karin försökt få i genom.
Någon officiell skilsmässa mellan makarna äger aldrig rum, dem fortsätter att stå skrivna som gifta men dem lever åtskilda fram till Gustafs död 1954.
Karin blev betydligt äldre än Gustaf, 1979 fick hon begrava sin son Ingemar då han gick bort bara 52 år gammal.
Karin fick uppleva både barn, barnbarn och barnbarnsbarn, däribland mig själv, född 1984, innan hon avled den 22 september 1994, 92 år gammal.
Hon vilar numera på Oskarshamns gamla kyrkogård i sina fosterföräldrars familjegrav där även Gustaf, min morfar Ingemar, hennes dotter Inger och dotterson är begravda.

Min mormor och morfar var aldrig gifta med varann, min mormor blev änka 1952 under sorgliga förhållanden och ensam med min moster som då bara var 2 år gammal.
Efter ett antal år som änka träffade hon sjökaptenen Ingemar Olsson och blev förälskad, i januari 1962 föddes min mor och någon gång efter det tog förhållandet slut.
Ingemar gifte sig senare med en annan kvinna och fick en dotter tillsammans med henne.
Min mormor var en stark, kärleksfull och väldigt speciell kvinna.
Hon talade alltid gott om min morfar under min uppväxt och svarade tålmodigt på alla mina frågor, något han troligtvis inte gjort sig förtjänt av.
Hon lät mig tro att han gick ner tillsammans med sitt fartyg under en av sina många färder längs med Panamakanalen, att ha en morfar som både var en sjökapten och något av en hjälte var tilltalande för en liten flicka och är en lögn jag förlåter henne för, men som vuxen (och släktforskare) har jag fått konstatera att det var just en lögn.
Min morfar hade fått avsked för sitt alkoholmissbruk och avled av helt andra orsaker, förmodligen självmord och inte på något fartyg till havs, men det är ju knappast något man berättar för ett barn som vill veta mer om mannen som hon delar födelsedag med men aldrig fått träffa.
Jag tror inte hon någonsin tänkte tanken att jag skulle avslöja hennes osanningar.

Trots att min morfar lämnade min mormor bjöd hon hem Karin och hennes dotter på jular och högtidsdagar och lät på så vis min mor få så mycket normalitet i sitt liv som möjligt med även sin farmor och faster närvarande.
Det kan inte ha varit lätt för henne, och som jag har förstått det var Karin en väldigt bestämd kvinna, van att få som hon ville och dessutom höjde hon sonen till skyarna och ansåg honom i stort sett felfri.

Fotografier: 1. Karin tillsammans med sina fosterföräldrar (tidigt 1900tal) 2. Karin tillsammans med mig (1984), 3. ”Häradsrätten” av döderhultarn, 4-5. Sofias dödsannons (1954), 6. Axel Ruuths familjegrav

År 1741 övertog landshövdingarna Anders Koskull och Georg Bogislaus Stael von Holstein privilegierna från Lars Johan Silfversparre till att anlägga ett glasbruk i Dåvedshult i Ekeberga socken och Kosta började att byggas. Att namnet blev just Kosta är efter sammanslagningen av de båda ägarnas efternamn. De första glasblåsarna kom från Tyskland och det skulle dröja mer än 50 år innan svenskarna fick en chans att lära sig yrket.

Ungefär 10 mil från Kosta glasbruk låg en gård i Lenhovda socken som hette Möcklehult storgård och där föddes några år innan herrarna i Kosta började sitt projekt troligtvis en liten gosse som hette Gustaf, som med tiden skulle bli min mormors farmors farmors far.

Att hitta var Gustaf kom till världen har varit en långdragen historia. Det tidigaste spåret jag hade av honom mycket länge var när han gifte sig med min anmoder Lisa 1764 i Ekeberga. Där stod att han var dräng i Tvärskog när han gifte sig och detta må ni tro att jag har vänt och vridit många varv på.

I Tvärskog fanns inga namn, patronymikon eller så som stämde överens med Gustafs (Johansson),  i senare husförhörslängder och dödbok är uppgivet att Gustaf var född 1740, 1741 och jag lusläste Ekebergas födelse och dopbok med ett mycket stort årsintervall till att börja med och detta skulle med tiden ökas på ytterligare i min jakt.

Jag lusläste bouppteckningar och luskade i dopvittnen för alla Gustafs barn men utan resultat.

Jag letade igenom socknarna som låg runt om Ekeberga men inte ett spår. Många gånger under åren som gick tänkte jag uppgivet att han kommer förbli med okänd bakgrund för alltid.

Ju bättre jag blev på att läsa gammal handstil desto mer äldre och äldre dokument tog jag mig igenom och jag började vid ett tillfälle gå igenom Kronobergs mantalslängder från 1700 talet av en helt annan anledning, men då hittade jag även min Gustaf som lärling och senare bruksarbetare på Kosta under åren 1760-1764, här kunde jag också förstå att några av faddrarna till Gustafs barn som jag undrat över eventuellt släktskap, de kom nämligen från lite olika håll innan de gifte sig i Ekeberga, men jag hittade även dessa här och kunde förstå att de förmodligen blivit goda vänner under sin tid på bruket.

Även om den här uppgiften inte gav mig Gustafs ursprung var jag ändå glad över den. Tiden gick och jag kom lite då och då tillbaka till Gustaf, funderade, provade och gav upp.

Under januari i år bestämde jag för att börja gå igenom bouppteckningar i Ekeberga och foga ihop dem med mina personer och gårdar i ett litet register, jag funderade inte så mycket på Gustaf i det här sammanhanget utan han och hans hustrus bouppteckningar hade jag ju gått igenom många gånger redan.

Men så var det en bouppteckning, efter Gabriel Nilsson i Tvärskog som dött 1790 och där fanns min Gustaf!

Han blev förmyndare till Gabriels omyndiga barn och det var så formulerat att man förstod att Gustaf och Gabriel, de var släkt med varann, men hur?

Jag spårade Gabriel till Lenhovda socken och började först luska i hans fars familj men det gav ingenting, så blev det hans mor Elin Gabrielsdotters tur, och där blev det jackpot.

En av Elins systrar var Karin Gabrielsdotter, samma Karin Gabrielsdotter som dog som änka på Gustafs gård Ideskruf av bröstsjuka 1778. 

Den här änkan hade jag funderat över då hon inte passade in någonstans, Ideskruf var Gustafs hustrus släktgård sedan många år tillbaka och Karin Gabrielsdotter hörde inte dit egentligen. 

Karin hon hade varit gift med en soldat, Johan Jonsson också han från Lenhovda.

Karin och Johan gifte sig 1736 men i Lenhovda saknas födelse och dopböcker för 1736-1739, så den där sista pusselbiten kommer jag aldrig få, men jag nöjer mig med det jag funnit och räknar det som tillräckligt bevis för Gustafs ursprung.

 Gabriel och Gustaf var alltså kusiner och det är en vetskap jag ska ta med mig till andra släktgåtor och bouppteckningar.

I Ekeberga har min släkt funnits under många hundratals år och många av dem har på olika sätt varit förknippade med Kosta glasbruk, därför har jag tyckt att det varit extra roligt att läsa Ida Andersens fantastiska böcker i glasbruksserien (I oxögat, Skörgossen, Gesällen) som handlar om trakten på Gustafs tid och människor kring Kosta glasbruk från olika samhällsklasser, dem är verkligen väldigt välskrivna och målande och det märks att hon gjort sin research väl. Jag känner igen både gårdar och människor från min släktforskning och det bidrar ju till att tycka mycket om dem såklart, även om en del är uppdiktat finns mycket som hör till den riktiga historien och sådana böcker brukar alltid bli mina favoriter.

Fotografier:

1. Möcklehult (1940), 2. Georg Bogislaus Staël von Holstein (1685-1763),

3 .Anders Koskull (1677-1746),  4-6. Glasbrukstriologin, 7. Kosta glasbruk (1890-talet)

När jag skriver publika texter så skriver jag inte ut alla källhänvisningar, det betyder inte att dem inte finns, jag är numera mycket noggrann med att föra in varje källhänvisning i mitt släktforskningsprogram men har valt att inte skriva ut dem, då det isåfall skulle uppta åtminstone lika mycket text som ursprungstexten.

För mig är det skillnad på om det är en förutsägbar källa, tex om jag skriver att Kalle Karlsson föddes 1/1 1900 i Kalletofta, om det ”bara” är att öppna födelseboken för nämnd tid på nämnd plats för att återfinna Kalle Karlssons födelse, ja då är det en förutsägbar källa och jag väljer att inte skriva ut den.

Skulle däremot någon som också forskar om Kalle Karlsson be mig om källhänvisningar delar jag gärna med mig av dessa.

Men ibland hittas uppgifterna på platser där man kanske inte i första hand förväntar sig, tex ett dödsdatum som bara återfinns i en bouppteckning, ett släktband som bara uppges i en bouppteckning eller i källor där det inte är självklart att titta, en annan församling tex, då tycker jag man ska och väljer jag själv att skriva ut detta för att göra det tydligt var uppgiften kommer ifrån.

Jag tycker också att ju äldre och mer svårtolkat material desto större anledning att skriva ut källhänvisningen.

Om jag själv stöter på information i andras släktträd eller liknande på nätet och det saknas källhänvisningar brukar jag själv först kolla om det finns i de förutsägbara källorna, om det finns kontaktuppgifter till den som har lämnat uppgiften, så att man kan fråga efter källhänvisningar.

Om båda saknas betyder ju inte det nödvändigtvis att det som står är osanning men det är en uppgift jag väljer att hantera som osäker om den inte går att styrka.

När jag lyckades lösa min anfader Gustafs ursprung nyligen så löste sig också dagarna efteråt den av hans söner som för mig varit svår att följa tidigare, denne sons dottersons son visade sig vara en torpedverksmästare som hette Ernst Harden (1861-1941).

Det här var första gången jag stötte på den yrkestiteln och det gjorde mig nyfiken.

1875 var första gången svenska flottan köpte in torpeder men det skulle dröja ända till 1910 innan den inhemska produktionen av torpeder kom igång på varvet i Karlskrona, här låg den kvar tills 1940 då den istället flyttades till Motala.

Ett litet stycke historia, men en av många saker som gör släktforskning fantastiskt, det går inte att undvika att bli allmänbildad!

Harden bör ha tjänat väldigt bra som torpedverksmästare då han på 1920 talet flyttade familjen till Stockholm och byggde ett hus på Banvägen i villaområdet Brevik på Lidingö där han kom att leva ut sina dagar.

I Hardens bouppteckning framkommer mycket, dels att han och hustrun varit sängliggandes under de senaste åren i olika sjukdomar och att sonen, agronomen Eric Harden, varit tvungen att säga upp sig från jobbet för att ta hand om föräldrarna då det inte gått att anställa (underförstått eller behålla) en person i tjänst för att göra detta istället.

Redan här tänker ju jag att den här Harden troligtvis var en svår person att ha att göra med, men det slutar inte där.

Harden har även upprättat ett testamente där han skriver att det är dottern Anna som ska ärva 3/4 och sonen Eric bara 1/4.

Detta trots att det är sonen som stannat kvar hemma och vårdat sina föräldrar.

Nu avlider Harden före sin hustru och fru Maria Harden upphäver sin makes testamente och skriver i sitt testamente istället att det är sonen Eric som ska ärva allt som kompensation för sin uppoffring då dottern Anna redan har det så väl ställt ekonomiskt!

Jag tycker synd om Eric och Anna om föräldrarna favoriserade sina barn på det här viset under sin livstid med, men hur fantastiskt är det inte att få all den här informationen som släktforskare…

Jag får även veta i bouppteckningarna att dottern Anna är gift Holenstein och bosatt i Schweiz, och jag har hittat att Anna gifte sig den 25 oktober 1925 i Oscar församling, Stockholm med Emil Thomas Holenstein, men där upphör spåren i svenska källor som jag hittat hittills iallafall. Jag har googlat efter både herr och fru Holenstein men det enda jag hittade i en text där jag dessvärre inte behärskar språket men kunde utläsa delar av informationen, uppges Anna vara mor till den Holenstein som jag är ganska säker på att hon i verkligheten var gift med.

I brodern Erics dödsannons från 1975 uppges han ha varit morbror till en Sven och en Britta men vid uppföljande i bouppteckningar visar det sig vara så att han var ingift morbror till dessa, alltså de var inte hans systers barn utan hans hustrus syskonbarn.

Så nu måste jag ta reda på hur släktforskar man i Schweiz? 

Om någon vet eller har dykt på familjen Harden/Holenstein i sin egen forskning, hör gärna av er, antingen här eller på Instagram. -> skogskulla_genealogyresearcher

Källor: Kyrkoböcker (födelse, vigsel, dödböcker samt husförhörslängder), Makarna Hardens bouppteckningar, webbsidor: https://www.vhfk.se (Varvshistoriska föreningen i Karlskrona), www.digitaltmuseum.se (Marinmuseum/Torpedens historia i Sverige), www.lidingo.se (Om kvartet Breviks historiska bebyggelse), www.genealogiskaforeningen.se (Tidningsklipp ur SvD 1936-1990 och DN 1967-1990).

Fotografier: 1. Torpedverkstaden på varvet i Karlskrona 2. Den äldre torpedverkstaden, 3. Test av torped, 4-5. Hardens villa på Banvägen 3, 6. Bild från Eric Hardens dödsannons (1975).

Majoriteten av min morfars farsida härstammar från öarna i den blekingska skärgården och bär på en lång tradition av att vara fiskare, båtbyggare och sjömän.

Det tidigaste anparet jag känner till i den här delen av mitt släktträd är mina morfars farfars morfars farfars farfars fars föräldrar, fiskaren Matts och hans hustru Metta som levde på Joggesö under mitten av 1600-talet och framåt.

Den 23 februari 1675 kan man läsa i Bräkne härads dombok att:

”Befallningsman Blasius König kärar Mats på Joggesö angående hans otillbörliga förhållande. Metta Mats på Joggesö vittnar att hon har klagat för prästen herr Mats i Hällaryd och för befallningsman Blasius König att hennes man har varit slem och hatfull emot henne, mannen har idkat hugg och slag. Metta anhåller om skillnad i äktenskapet. Mats son Gunnar berättar att Mats inte har varit hemma sedan torsdagen efter 12:e dag jul. Ingen vet var han är. Mats sa att han skulle dra bort och böta garn. Metta anmanas att säga sanningen. Domaren kräver att herr Mats och befallningsman Blasius König skall ange klagomålen. Befallningsman Blasius König vill höra Mats söner. Sönerna Gunnar Matsson och Tore Matsson vittnar att de aldrig har hört Mats tala smädliga ord mot Gud eller världslig överhet. Bengta Matsdotter vittnar lika som sina bröder.”

Matts och Mettas son Gunnar och hans hustru Beata fick i sin tur åtminstone 3 söner varav en av dessa var min morfars farfars morfars farfars farfar Lars Gunnarsson (1657-1704), Lars fick tillsammans med sin första hustru, min anmoder Sissa Nilsdotter (1662-1692) åtminstone två söner vars ättlingar skulle bli dem som befolkade Joggesö framöver, Matts och Ola.

Ola Larsson (1686-1736) gifte sig 1705 med min anmoder Inga Månsdotter (1685-1762) och makarna fick tillsammans åtminstone 12 barn men bara 4 av dessa levde till vuxen ålder och av dem var det bara min anfader Matts som blev äldre än 35 år.

Min morfars farfars morfars farfar, fiskarbonden Matts Olsson (1719-1782) eller Masse som han också kallades är även min morfars farfars farfars mormors far, då jag härstammar från ett barn av varje kull som han fick i sina två giften.

Min morfars farfars morfars far Nils Mattsson som var son i Masses andra gifte med Inga Torstensdotter (1728-1767) vars son, min morfars farfars morfar, Nils Nilsson (1808-1845) fick en dotter, min morfars farfars mor, Carolina Nilsdotter (1837-1913) som gifte sig med sin tremännings son, min morfars farfars far, Ola Mattisson (1829-1914) vars far Mattis Olsson (1800-1857) Carolinas tremänning och min morfars farfars farfar, var son till Inga Börjesdotter (1769-1843) och sonson till min morfars farfars farfars mormor, Sissa Mattsdotter (1738-1781) som var dotter till Masse i hans första gifte med Inga Persdotter (1714-1755).

Joggesö ligger i Karlshamns skärgård ungefär 4 km från Matvik, ön är uppmätt till 850 meter lång och 450 meter bred och är känd för sin långa båtbyggartradition som förutom fisket var vad folk som levde här försörjde sig på i huvudsak men som nämndes var Masse fiskebonde, han försörjde sig alltså inte bara på fisket utan även ett mindre jordbruk på sånt som gick att odla ute på öarna, vad jag vet mest råg och rovor och det var vanligt att fiskarbönderna höll sig med grisar för fläskets skull.

Masse gifte sig första gången 1737, 18 år gammal, med den 5 år äldre Inga Persdotter. Under äktenskapets följande 18 år fick makarna åtminstone 8 barn tillsammans, varav 6 levde till vuxen ålder, men åldern var inte särskilt hög för döttrarna som blev mellan 32-44 år, sönerna blev även med vår tids mått, gamla.

Inga avled 40 år gammal av håll och stygn, vad vi numera kallar lunginflammation.

Masse gifte om sig 1756 med Inga Torstensdotter och makarna fick 5 söner tillsammans, varav 4 levde till vuxen ålder.

Inga blev bara 38 år innan hon avled vid förlossningen av sitt femte barn i juni 1767.

Masse blev 62 år gammal innan han avled av håll och stygn i februari 1782.

Masses son Nils var fiskare på Joggesö, han gifte sig 1785 med min anmoder Karna Persdotter (1766-1832) och fick 8 barn tillsammans med henne, han avled endast 49 år gammal av lungsot.

Den yngste sonen Nils, min morfars farfars morfar, gifte sig 1837 med en fiskaränka från Karlshamn, min anmoder Susanna Holmström, och flyttade till Sternö. Och med det flyttade min linje till fastlandet kan man säga, även om Sternö åtminstone måste kallas för ett mellanting mellan ö och fastland.

Makarna fick 2 döttrar och 1 son tillsammans. Nils försörjde sig som fiskare på Sternö men blev bara 36 år innan han drunknade under en fisketur.

Susannas barnbarns barn från sitt första äktenskap, syssling med min morfars far, John Svensson (1895-1977) och hans hustru Tubina var bland de sista bofasta ute i Karlshamns skärgård och det skrevs några artiklar på 1970-talet om makarna som tillslut blev tvungna att lämna sitt liv på Ekö efter närmare 70 år som boende där. (Se fotografier).

Masses dotter Sissa fick en oäkta dotter 1766 som hon döpte till Inga efter sin mor, men dottern avled bara 8 dagar gammal. Hon gifte sig 3 år senare med lotsdrängen i Matvik, min anfader, Börje Torstensson (1750-1781), hon var 30 år och han 19 år och fick tillsammans med honom en dotter, som även hon döptes till Inga. Lotsen var en ledsagare som skulle hjälpa fartygen i hamn och förbi svåra passager och lotsdräng var en person som tjänstgjorde som biträde åt lotsen eller benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även rätt att skaffa ved från hemmanets skog. 

Inga förlorade båda sina föräldrar när hon var 12 år gammal. 

Hon gifte sig 1797 med min anfader, båtsmannen Ola Jonasson Friskopp (1773-1815) och fick tillsammans med honom 7 barn, varav 4 levde till vuxen ålder. 

Ola blev bara 42 år innan han avled av hetsig feber och lämnade Inga ensam med de omyndiga barnen, min anfader Mattis 15 år, Karna 12 år, Marta 6 år, Jonas 3 år och Sissa 1 år gammal.

Bouppteckningen efter Ola visar att i stort sett allt av det lilla bohag familjen har går på auktion för att täcka familjens skulder, men Inga kämpar ändå på för sig och för barnen, hon gifter aldrig om sig utan lever som änka i nästan 30 år innan hon avlider av ålderdomssvaghet hos sin dotter Karna i Siggarp, Hällaryd, 74 år gammal.

Min morfars farfars farfar, Mattis blev fiskare och båtbyggare i Trensum, Hällaryd.

Han gifte sig 1825 med min anmoder Brita Petersdotter (1802-1863) och fick 7 barn tillsammans med henne. 2 av döttrarna gifte sig med en fiskare och en båtsman, 1 dotter utvandrade till Danmark och försvann, en son blev garvarlärling men avled bara 22 år gammal av lungsot, en son blev sjöman men dog även han i förtid av lungsoten, 34 år gammal, ännu en son som blev sjöman klev av båten i Amerika och försvann sen och så min morfars farfars far, sjömannen Ola Mattisson.

Fisket och båtbyggande räckte nog inte till för Mattis att försörja familjen på, strax före jul 1851 blev Mattis arresterad för smuggling tillsammans med en kompanjon och tillbringade några år på fästning, han levde inte länge när han väl blev fri igen utan avled av kolera 57 år gammal.

Ola och Carolina bosatte sig på Sternö och Ola var sjöman hela livet och borta långa perioder, men 11 barn fick dem tillsammans, 5 av dessa överlevde inte småbarnsåren, den äldste sonen Gustaf blev bara 18 år gammal innan han avled genom drunkning vid fiske i Östersjön, sonen August blev bara 17 år gammal innan han drunknade under en orkan på Nordsjön, dottern Sofia blev 44 år innan hon avled av lungsot och dottern Emilia blev bara 22 år innan hon gick samma öde till mötes. Bara sönerna Bernt och min morfars farfar Martin överlevde föräldrarna och levde till sin ålderdom.

Både Ola och Carolina avled av lunginflammation med drygt ett års mellanrum, 75 och 84 år gamla.

Martin blev fiskare och båtbyggare som sin farfar Mattis. Han gifte sig 1893 med min anmoder smeddottern Amanda Gustafsdotter (1870-1897), mindre än en månad efter bröllopet föddes min morfars far Gustaf och 2 år senare sonen Hjalmar.

Äktenskapet varade inte länge, 1897 bara 27 år gammal avled Amanda av lungsot.

Efter fyra år som änkling gifte Martin om sig och fick 5 barn till med sin nya hustru.

Sönerna från det första äktenskapet, Gustaf och Hjalmar, blev båda sjökaptener men Hjalmar flyttade till Kalifornien när han var ganska ung och blev kvar där. 

Han avled 1954, 59 år gammal i San Pedro, Los Angeles.

Martin avled i Karlshamn den 7 oktober 1952, 88 år gammal, av lunginflammation.

Gustaf stannade i Sverige och 1925 föddes min morfar Ingemar, som trolovningsbarn till styrmannen Gustaf Olsson och barnsköterskan Karin.

Gustaf var till sjöss långa perioder men 1933 vigdes dem med varann i Oskarshamn och ett år senare föddes deras dotter Inger.

Äktenskapet blev kort, i slutet av 1935 inleddes bodelningen av makarna som inte var en vacker historia, båda ville ha vårdnaden om sonen Ingemar, men rätten dömde tillslut till Karins fördel, vårdnaden om dottern var aldrig på tapeten utan det verkar istället varit självklart att hon skulle förbli hos modern.

Trots stridigheterna och de hårda orden togs ingen officiell skilsmässa ut men makarna levde resten av livet åtskilda.

Gustaf fortsatte sitt liv till sjöss och avled i Stockholms hamn på ångfartyget Frideborg som han var befälhavare på, 60 år gammal i september 1954.

Min morfar Ingemar blev som sin far sjökapten och arbetade till största del inom handelsflottan där han fraktade varor längs med Panamakanalen under 1950 och 1960 talet.

Källor: 

• Kyrkoböcker (födelse och dopböcker, vigsel, död och begravningsböcker, husförhörslängder.)
• Mantalslängder
• Domböcker
• Bouppteckningar
• Äldre dagstidningar (svenska och amerikanska.)
• Båtmansrullor
• Fångrullor

Webbsidor:

• www.https://researchportal.hkr.se (Ett examensarbete, ”Fiskarebönder och landskapet i Karlshamns skärgård förr och nu. (2005)

• www. https://karlshamnsmuseum.se (En samlingssida för Karlshamns tre museum.)

• www.lantmateriet.se (Historiska kartor.)

• www.https://www.blekingesf.se (Blekinge Båtmansregister.)

Litteratur:

• Ekö och dess historia under 200 år – Claes Westrup (2018)

Fotografier: 1. Min morfars far, Gustaf, 2. Min morfars farbror Hjalmars gravsten med hans hyllning till havet, 3. Min morfars farbror Hjalmar, 4. karta över Blekinge skärgård, 5. Karta över Joggesö, 6-8. tidningsurklipp, 9. Joggesö i nutid, 10. Båtbyggeri på Joggesö 1940-tal.

Min mormors farmors far Gustaf föddes den 11 september 1812 på gården Ideskruf södergård i Ekeberga socken, Kronoberg som tillsammans med sin tvillingbror Lars, de första barnen till hemmansägaren Nils Larsson och hans hustru Catharina Gustafsdotter.

Gustaf växte upp med sin tvillingbror och två yngre systrar och en yngre bror samt två äldre systrar och en äldre bror från moderns första äktenskap.

Gustaf och Lars döptes den 13 september och dopvittnen var deras faster Ingeborg Larsdotter och hennes make Jonas Carlsson från Carlsmåla, deras mosters man Anders Persson från Ideskruf norrgård, deras faster Christina Larsdotter och hennes make Jonas Persson från Skärgöl, Jonas Magnusson och pigorna Sara och Catharina Nilsdöttrar från Skärgöl, alla från Ekeberga socken.

I husförhörslängderna kan man läsa att Gustaf och hans syskon vaccinerades mot smittkoppor när de var små, tillskillnad från föräldrarna där det istället står att de haft kopporna naturligt. 

Smittkoppor var en extremt smittsam sjukdom med stor dödlighet som gav vattniga utslag som kallades koppor, i Sverige började man vaccinera redan 1801 men först 1816 blev det obligatoriskt med vaccinering av barn.

Under Gustafs uppväxt har prästen även noterat att han är ”menväxt” och ”vanför” men någon mer information än så får man inte.

Gustaf stannade kvar i föräldrahemmet tills han blev 21 år, då arbetade han en tid som dräng hos sin äldre halvsyster Sara Lisa och hennes man i Lenhovda socken.

Man kan anta att bror och syster kom väl överens, hon döper en av sina söner efter brodern och hjälper honom kanske även att finna sig en hustru, Gustaf gifter sig i maj 1840 med en dotter från en av granngårdarna i Lenhovda, min mormors farmors mor Anna Magnidotter som precis hunnit fylla 18 år.

Gustaf och Anna tog över hans föräldrars gård och föräldrarna blev kvar på undantag, det var ingen liten gård i storlek och drift, om man följer husförhörslängderna från 1840 t om 1859 när Gustaf säljer gården så är det 3-5 pigor och 3-5 drängar i tjänst på gården under hela den perioden.

Tillsammans fick makarna sju barn, Nils, Frans, Inga, Emilia (min mormors farmor) Jenny, Karl och Elisa.

Nils provade lyckan i Amerika men kom hem igen efter 20 år och gifte sig 49 år gammal med en bonddotter från Algutsboda socken, men äktenskapet blev kort och hustrun avled när hon födde makarnas första barn som också avled efter en vecka. Efter det förblev Nils ogift, han tillbringade ålderdomen omskött av sina brorsbarn och vid sin död donerade han en summa pengar till Algutsboda kommun som skulle gå till omvårdnaden av fattiga barn och han begärde som ett av flera önskemål för sin begravning  att de gamla och fattiga i socknen skulle bjudas på generöst kalas som en del av hans begravningskaffe.

Frans gifte sig med en flicka från samma socken som sin äldre bror och blev hemmansägare på gården Transjö, han fick en son och en dotter tillsammans med sin hustru.

Inga gifte sig med hammarsmeden Efraim Löfgren och utvandrade till Watonwan, Minnesota där makarna bosatte sig och fick 5 döttrar tillsammans. 

Emilia (min mormors farmor) blir den som tillsammans med sin man Sven tar över efter föräldrarna, Emilia och Sven fick 5 barn tillsammans och bosatte sig med tiden i Alvesta.

Jenny gifte sig med hemmansägaren på gården Källeskruv och makarna fick två döttrar och en son tillsammans.

Karl gifte sig med dottern på granngården och bosatte sig på gården Hulterstad, makarna fick en son och en dotter tillsammans.

Elisa gifte sig med sin svägerskas bror, sonen på granngården, och bosatte sig i Hovmantorp, makarna fick två döttrar tillsammans.

När det är dags för storskifte i Ideskruf 1850 är Gustaf omskriven som den som underlättar det hela då han kliver lite åt sidan och är den som är eftergiven för grannsämjan och det underlättar det hela, kanske är han bara sådan som person eller så går han redan i tankar på att sälja gården som han gör tillslut 1859 trots att den då funnits i familjen i över 200 år, men Ideskruf södergård säljs och Ryd norrgård köps.

Numera finns ingen av gårdarna i Ideskruf kvar utan marken är sedan 1970-talet militärt övningsområde.

När dottern Emilia gifter sig 1883 får svärsonen ta över och Gustaf lever tillsammans med sin hustru på undantag till den 30 mars 1900 då Gustaf avlider 87 år gammal. 

Dödsorsaken uppges som ålderdomssvaghet men i dödsannonsen går att läsa att Gustaf insomnade efter ett långvarigt lidande så någon sjukdom var det nog ändå med i bilden.

Den 8 april 1900 begravdes Gustaf på Ekeberga kyrkogård men någon gravsten finns inte längre bevarad efter honom och hustrun som följde honom i graven efter 9 år som änka.

Källor:

*Kyrkoböcker (födelse och dopböcker, vigselböcker, död och begravningsböcker, husförhörslängder)

*Domböcker/Fastighetsböcker

*Amerikanska folkräkningar

*Äldre dagstidningar

* Webbsidor:

www.findagrave.com

www.lantmäteriet.se (historiska kartor)

www.smhs.com (Smålands militärhistoriska sällskap) 

*Litteratur:

Svenska gods och gårdar del 45 – Kronoberg östra (1940)

Ekeberga hembygdsböcker för år 1976, 1977, 1980, 1986

Fotografier: 1. Ideskruv södergård (1940), 2. Karta över Ideskruvs ägor (1850), 3. Ryd norrgård (1940), 4. Gustafs dödsannons (1900), 5. Annas dödsannons (1909), 6. dottern Inga, 7. Ekeberga kyrkogård, 8. Karta över del av Kosta skjutfält där Ideskruv förut låg, 9. Varningsskylt.